Kungsleden revisited. Ett litet efterord ett år senare

Det löste sig med frukosten på hotellet. Jag kunde komma lite tidigare så det var inga problem att hinna med bussen. Det var en skolbuss så vi fick både underhållning och sightseeing på väg till Tärnaby där byte skedde för färd till Umeå. Danskorna var med på bussen liksom ett annat par som skulle upp till Ammarnäs för att påbörja sin vandringsvecka. Jag smaskade snacks, gick igenom twitterflöde och påbörjade arbetet med att lyssna ikapp mig på alla podcasts jag samlat på mig under de senaste fyra veckorna. Jag var i en lite egen bubbla, fortfarande upprymd av min upplevelse och förstod inte riktigt att det inte syntes på mig vad jag gjort. Taxin hämtade mig i Umeå och körde mig till flygplatsen, byte på Arlanda och innan jag visste ordet av klev jag ut på Landvetter och togs emot av min lilla Susanna som stod där med skylt och allt. Hon körde mig hem, följde med in, hjälpte mig att äta de pannkakor Lotti gjort åt mig som stod i kylen, vi tittade på bilder jag tagit och så åkte hon hem. Jag var ensam i huset och gick och la mig i min egen säng.

De kommande dagarna pysslade jag med utrustningen, njöt av att landa, tog emot många gratulationer och hälsningar från folk, var ut och gick, såg på tv och hade ständigt kontakt med Lotti där hon roade sig i Chicago. När det var dags åkte jag till Landvetter för att hämta henne och den pirriga spänningen från när besked kom att hennes plan hade landat tills hon klev ut genom dörrarna liknade den jag kände i början av vårt förhållande, när hon kom med tåget från Helsingborg för att hälsa på en helg. Så var vi tillsammans igen, nu var allt som vanligt igen, och det var gott.

Det har varit väldigt roligt att gå igenom min dagbok från ett år tillbaka igen. Många känslor har kommit tillbaka, en del med igenkännande leenden, andra via händelser eller möten jag redan hunnit glömma. Jag är väldigt sugen på att återse alla sex timmars film jag tog, men det får ske i omgångar tror jag... Då och då har jag längtat tillbaka till livet på väg, livet i tält, livet med naturen på ett sätt så att jag varit definitivt sugen att göra om alltihop. Det vare sig vill jag eller kommer jag givetvis att göra. Det här var en engångsgrej, det skulle aldrig bli samma sak igen. Men visst vill jag ut igen, bo i tält igen, vara i rörelse igen, en del av omgivningen, igen. Nästa år planerar vi för Höga Kustenleden, förhoppningsvis blir det någon helgtripp innan dess, nu tillsammans med Lotti, inte ensam.

Blev det om jag hade tänkt mig? Jo, det blev det. Jag skriver ganska utförligt om det i detta inlägg som jag skrev några veckor efter målgång. Det är en sammanfattning av det ni nu förhoppningsvis orkat ta er igenom som var mina dagboksanteckningar. En del känner ni igen, annat är reflektioner medan äventyret fortfarande var aktuellt i tankebanorna. Jag tänker inte upprepa det i detta inlägg utan komplettera med ett par sista saker:

En vanlig fråga jag fått är om jag skulle kunna tänka mig att göra det igen. Alternativ: "Vad blir nästa utmaning nu då?" Ganska tidigt stod det klar för mig att jag skulle vara nöjd när detta var över. Jag har inget som helst behov av att trumfa mig själv genom att gå Gröna Bandet baklänges, hoppa PCT på ett ben eller att runda någon topp i Nepal enbart livnärd på jakmjölk och nötter. Det här handlade aldrig om att bevisa någon sorts fysisk prestation för mig, det var bara något jag kände för att göra, något jag ville ha gjort. Jag insåg givetvis utmaningen, såväl den kroppsliga som den mentala, men aldrig att jag hamnade i situationen där jag kände mig tom och var tvungen att ersätta detta men något annat, något längre, högre, tuffare, svårare. Något liknande, gärna. Något annorlunda, absolut. Det finns så mycket att uppleva.

Jag gick inte sällan och pratade högt för mig själv. Fråga mig inte varför det bara blev så. Resonerade, frågade, svarade och småtrallade. Jag sjöng lite på både det ena och det andra och hur det nu blev så var det ett antal låtar som liksom fastnade i huvudet på mig, ni vet sådana där "earworms" som liksom inte släpper taget, oavsett om man gillar låten eller inte. Jag började försöka komma ihåg vilka som dök upp i mitt undermedvetna och det är väl ingen överraskning att en del av dem var Pink Floyd-relaterade? Kanske Bo Kasper och Emil i Lönneberga är lite mer otippade, för att inte tala om Mörbyligan. Till slut fick jag göra en lista för att komma ihåg dem och när jag kom hem skapade jag en spellista. Den är lite rolig att lyssna på, klicka här och ta en titt själva, vad förvånar dig av mina val?

Då återstår bara den tredje delen i filmtrilogin, den som avhandlar Ammarnäs till Hemavan. Regnovädret vid Syter är uppenbart, känslorna inför målgång likaså. Jag tog några bilder även på hemresan men de känns futtiga i jämförelse med de som förevigade min vandring. 43 mil från Abisko till Hemavan. En resa jag verkligen rekommenderar, tack för att du följde med!


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Storstad 2017 - Bern/Vaduz. 13/4: Kammare, kultur och sol

Kungsleden dag för dag: 9 september - Aigert till Servejukka