Kungsleden dag för dag: 9 september - Aigert till Servejukka

18 km
9-14:50

Det blev en sån där lite märklig insomning igen, där jag vaknar till efter någon timme och kroppen får för sig att natten är slut. Efter lite vridande och vändande somnade jag dock om till slut. Till 3-tiden ungefär då det började blåsa rejält. Tältet var ju förankrat, så inga problem, men ljudet är man ju inte van vid. Rätt som det var tystnade de det och jag blev förvånad över att det kunde mojna så tvärt, till jag insåg att det var jag som hade somnat.

Jag åt frukost vid tältet, gick in och gjorde rätt för mig och sedan följde stugvärden mig ut på trappan och vinkade farväl. Av de stugor jag bott vid och i måste jag säga att denna varit den mest trivsamma.

I boken är Grundsten lyrisk över den här etappen, över de storslagna vyerna och allt man får se. Förutsatt då att allt över 900 möh inte är inneslutet i ett grått, fuktigt, kallt moln, som det var idag. Det har varit ett ödesmättat dimmigt och kallt stenlandskap och av vyerna har det inte varit mycket. Bara när man kommit ner i dalgångarna, under molntäcket, har man kunnat se annat än bara mjölkbit tjocka. Det har sin charm att det plötsligt dyker upp konturer av en flock renar eller hägringen av en raststuga, men jag hade föredragit klart väder. Nu är ju det var det är och som jag påpekat tidigare bara en omständighet för dagen. Något som måste anpassas till.

Ett sådant här väder inbjuder ju inte till långa, kontemplativa lunchpauser så jag stretade på och bestämde mig för att käka lite nötter efter 8 km, där fanns en raststuga. Där inne fanns de fyra pensionärerna från Aigertstugan, klara att ge sig iväg. De startade en timme före mig så jag undrar hur länge de suttit och druckit kaffe. :) De gav sig av i dimman och blåsten, jag satt kvar kanske en kvart efter att de gått. Jag skrev in mig i listan över färdplaner och konstaterade att Hannah gått förbi här igår.

När jag kom ikapp kvartetten funderade de på nästa rast så jag gick förbi. Mängden vattendrag därefter blev väldigt få så jag fortsatte lite extra, det var mest nerför, och kom fram till mitt etappmål efter en liten stund. Tältet står uppslaget invid Servejukka som dånar ner i ett tio meter högt vattenfall. Det är cirka två kilometer till Servestugan.

Jag satte min tredje rova idag, denna gång på en hal spång efter ett lerigt medlut. Det hade kunnat bli bra mycket blötare än det blev, nu fick mina vattentäta handskar och nyvaxade brallor bekänna färg bara. allt gick bra. Strax efter jag kommit fram dök danskorna upp. I morgon kör de nog om mig.

Funderingar på att slutet är nära är oundvikliga nu. Jag är inne i praktiska tankebanor likt dem jag hade i början, om resan, login, meddelanden hem med mera. Jag konstaterar också en intressant skillnad från när jag och Lotti bara hade en dag kvar på Fjällräven Classic. Då ville vi dra ut på det hela så mycket som möjligt, vi gick långsammare, tog längre pauser, njöt så mycket vi kunde och försökte förlänga känslan. Här har jag varit igång så länge så det finns inget liknande behov (än). Jag vill inte att det ska ta slut (på ett sätt) men om det nu ska göra det vill jag inte dra ut på det utan få det överstökat. Det där känns lite farligt, som att det finns en risk att man bara hastar fram det sista och inte uppskattar det man ser. Idag har givetvis vädret hjälpt till, men hur det än blir de kommande fyra (!) dagarna måste jag komma ihåg att se mig omkring och samla intryck även på slutet. Nog med transportsträckor nu.

Det här är min sista tältnatt i det fria. I morgon tänkte jag ta en bädd i Tärnasjöstugorna, därefter en tältnatt vid Syterstugan och den sista natten i Viterskalstugan. På så sätt kan i alla fall sovsäck ges en chans att torka upp före hemresan. Av den anledningen gjorde jag ett tappert försök att göra upp en eld men efter de senaste dagarnas regnande var det dömt att misslyckas. Jag fick i princip eld på lite stickor och fnöske men det fanns inget torrt att bygga vidare på. Det rök en stund och sen var det roliga slut. Ja, ja.

Till sist något som skulle platsa under Naturobservationer:
När jag satt och filosoferade vid min lägerplats hörde jag plötsligt ett skällande från andra sidan. Jag kollade över och såg efter en stund en flock renar som verkade ha blivit skrämda. Skallen upprepades och fler renar sprang nervöst genom skogen. Jag tog fram kikaren. Vad var det som skällde? En räv? En fjällräv? En järv? Gick rävar på renar? Skällde järvar? Det blev tyst. Jag spanade men såg inget. Så plötsligt mer skällande, men nu mer gnällande, valplika. Upp med kikaren igen. Då ser jag en ren med stora horn som står i buskaget på andra sidan jokken. Skall igen och nu går renen ner mot vattnet. Jag hinner tänka att om hen går i där kommer den drunkna i strömmen och fallet! Jag reser mig upp för att se vart den tog vägen och då kommer den upp, gåendes på stigen och stannar i höjd med min lägerplats, kanske tio meter bort. Nu filmar jag. Jag kollar bort mot bron för att se om hunddjuret är på väg efter. Renen glor på mig en stund, skakar av sig det kalla jokkvattnet och utan förvarning sätter den fart mot mig och mitt röda tält! Jag hinner tänka tanken "Vad gör jag om den ser mig som ett hot nu i sitt stressade tillstånd och går till attack?" Tre steg senare är renen en meter ifrån mig och med ett öga på mig och ett på terrängen kliver den mycket elegant förbi mig, ner på myren och bort genom björkskogen. Min puls har ökat och jag inser att jag håller andan. Vilken jävla grej!

Kort därefter dyker en snubbe upp med hund nere på bron. Han kommer upp, jag förklarar vad som hänt och att hans hund skrämt renarna men kanske någon förhoppning om att han ska säja "oj då" eller liknande. Men han bara skrattar åt min berättelse och säger glatt att hans hund minsann fått korn på många renar! Han blir kvar en stund och tjôtar och när det visar sig att han varit fältbiolog i sin ungdom men nu sysslade med jakt skämdes jag å föreningens vägnar. Hunden, som satt bredvid och gläfste, gnydde och förde ett jävla väsen hela tiden, var till för kanske mest tjäder- och orrjakt. "Det finns stående fågelhundar men det här kallas för en skällande fågelhund". No shit. Efter ett tag gick han iväg med förhoppningen att vi skulle ses i Tärnasjöstugorna. Så lär det ju bli.

Han gick i gummistövlar. Jag mötte ett annat vandrarpar som också gjorde det. Väldigt praktiskt i vätan och sumpen givetvis men de kan ju inte ge någon stadga åt vristen? Och hur goa är fötterna efter en dag instängda i gummi? Jag åt middag, drack lite whisky och kräp in i tältet runt 18:30. Tre nätter kvar nu. Crazy.

Dagens lärdom: Slappna aldrig av gällande fotisättning, speciellt inte efter 15 km.
Myggindex: 1 (något knottliknande på kvällen)
Steg: 34 178
Naturobservationer:
- Det gula har tagit över i björkskogen nu.
- Korp och bergfink
- Close Rencounter

PS. Idag har jag känt av knäna lite. Möjligen på grund av brant medlut och mycket blockterräng. Möjligen fortfarande sviter efter strapatsen in till Ammarnäs. För det kan väl inte ha att göra med att jag nu gått 38 mil?

Dimman kommer in vid start från Aigert

Med lite god vilja ser man...

...nästa ledmarkering

Så plötsligt, en renflock

Under molnen

Läger för dagen. Bron över jokken precis bortanför tältet

Well done!

Fallet under bron


Ren fjällupplevelse

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Jag har gått 43 mil. Det var som fan.

Jag har rott 300 meter. Det var som fan.