Kungsleden dag för dag: 7 september - Rävfallet - Ammarnäs
26 km
8:40 - 15:00
OK, det är lika bra att erkänna direkt, jag har idag gjort det jag har anklagat många andra för - jag har fokuserat på km och tid för att komma fram. Jag gick 25-26 km på 6h + 20 min paus. Bara en paus, i övrigt bara jag "tröck på". Varför? Svårt att säga. Det är nog en kombo av att jag ville hinna till Ammarnäs innan butiken stängde så att jag kunde få ut min depå, att vädret var urtrist, att sträckan var dödstråkig och att jag ville se om jag kunde. En sorts fysisk utmaning mitt i den stora utmaningen.
När vi vaknade verkade det som att det värsta vädret hade dragit förbi. Dte var fortfarande fuktigt och på ena sidan fjället låg gråa tunga moln. Det var som om det liksom höll på att bestämma sig. När jag drog iväg duggregnade det lite och starten var ett långt motlut upp på fjället så i regnmundering blev man snabbt varm. När så leden kom upp på kalfjället började det blåsa ordentligt. Solen gjorde sina tappra försök, men blev ständigt besegrad av stormbyar och sånt där "blåsregn", dvs det kommer regn men det känns mer som att det blåser in på dig än att det regnar uppifrån. Fjället var dessutom ganska tråkigt. En långsträckt gräshed med lite kuperad terräng men med väldigt lite variation i omgivningen. Ibland när man går på fjället förändras siktvidden och vad man ser efter några km men så var inte fallet här. Samma hela tiden.
Enligt kartan skulle sommarled och vinterled följas åt hela denna sträcka, plus att det även var led för terrängfordon. Riktigt så såg inte verkligheten ut. De gick lite om varandra så man fick hålla koll vilket i sig inte är det lättaste när man pga väder mest stirrar i backen. Lägg därtill att sommarleden inte var märkt alls och att man därför ibland hade följt terrängfordonsspåren och plötsligt befann sig en bra bit från vinterleden, eller som vid ett tillfälle i björkskogen, inte såg den alls och trodde jag gått fel. Jag vet, det är ingen tillrättalagd Disney-park detta, men att märka leden tydligt känns som det första man ska göra. Det där med att kombinera led och terrängfordon är inte heller lyckat. Det blir helt sönderkört och lerigt. Inte bra.
Min bok sa 21 km, skyltarna sa 23 och när jag var på 22,5 på min klocka var jag i toppen på den röda skidpisten "Ammarbranten" och kunde se ner i dalen att det var långt kvar. Visst, jag kan ha gått lite fel någonstans, men inte så mycket. Att stappla nerför backen på trötta ben som varit igång sedan tidigt var kanske inte ursmart, men det skulle göras. Till slut var jag ner på landsvägen och efter en felnavigering hittade jag Ammarnäsgården och vandrarhemmet. Vid det här laget var jag helt färdig. Jag installerade mig ensam på vandrarhemmet och gick sedan för att hämta depån. Regnet höll i sig.
I depån väntade en liten överraskning. Lotti hade fått lite blandat folk att skicka med födelsedagsgratulationer och det värmde verkligen! Tyvärr hade lådan blivit skadad så med lite otur fick jag inte alla men de jag fick var roliga att läsa och brevet från Lotti givetvis så också. Hon verkar ha haft fullt upp när jag varit borta och knappt hunnit sakna mig alls. :)
Jag plockade med det där en stund, gjorde iordning vad jag tänkte skicka tillbaka och satte mig sedan med planering för hemresan. Då kom en herre in med en stor, svart hund - Alfons. de hade vandrat från Saltoluokta men avbrutit i Jäkkbik. Nu hade de tagit bussen hit och skulle vänta på en kompis som skulle ansluta på fredag innan de gick vidare. Han jobbade som VA-tekniker på Gbg Stad/Energi, bodde i Frölunda och var synnerligen trevlig. När han hörde att jag fyllt 50 plockade han fram cognac och bjöd på. Vi satt och tjôtade fram till 21 när vi gick till var sitt rum.
Hemfärden från Hemavan är nu alltså bokad. Jag vet att jag inte skulle göra det förrän jag var där men nu är det så kort kvar, väldigt lite som kan varieras i dagsetapper och jag ville dels utnyttja mina poäng på SAS, dels förbereda Susanna som vill möta mig på Landvetter. Så nu är det gjort, nu får ingenting gå fel.
Jag tror inte omställningen kommer bli så stor. Succesivt nu på slutet blir det åter mer och mer folk, mer och mer civiliserade trakter, samt att jag varvar tält och stuga mer. Jag tror att när jag varit en natt i Hemavan är jag redo att åka hem. Vi får väl se.
Dagens lärdom: Visst går det att gå långt och länge, men kroppen har en gräns, även om viljans ibland ligger längre fram.
Myggindex: 0
Naturobservationer:
- Mina kängor på sten och lera
- En rovfågel vid paus. troligen örn men lite för spräcklig. Brun kärrhök?
- Trastar och en lavskrika
PS. Det är inte var morgon man får ett leende från en ung tjej och orden "Tack för sängen!" (Note to self. Gubbsjuk onödig kommentar, stryk inför blogg)
[Och här nedan följer del två i min film-triptyk, den som täcker in Kvikkjokk - Ammarnäs. Mycket nöje"]
8:40 - 15:00
OK, det är lika bra att erkänna direkt, jag har idag gjort det jag har anklagat många andra för - jag har fokuserat på km och tid för att komma fram. Jag gick 25-26 km på 6h + 20 min paus. Bara en paus, i övrigt bara jag "tröck på". Varför? Svårt att säga. Det är nog en kombo av att jag ville hinna till Ammarnäs innan butiken stängde så att jag kunde få ut min depå, att vädret var urtrist, att sträckan var dödstråkig och att jag ville se om jag kunde. En sorts fysisk utmaning mitt i den stora utmaningen.
När vi vaknade verkade det som att det värsta vädret hade dragit förbi. Dte var fortfarande fuktigt och på ena sidan fjället låg gråa tunga moln. Det var som om det liksom höll på att bestämma sig. När jag drog iväg duggregnade det lite och starten var ett långt motlut upp på fjället så i regnmundering blev man snabbt varm. När så leden kom upp på kalfjället började det blåsa ordentligt. Solen gjorde sina tappra försök, men blev ständigt besegrad av stormbyar och sånt där "blåsregn", dvs det kommer regn men det känns mer som att det blåser in på dig än att det regnar uppifrån. Fjället var dessutom ganska tråkigt. En långsträckt gräshed med lite kuperad terräng men med väldigt lite variation i omgivningen. Ibland när man går på fjället förändras siktvidden och vad man ser efter några km men så var inte fallet här. Samma hela tiden.
Enligt kartan skulle sommarled och vinterled följas åt hela denna sträcka, plus att det även var led för terrängfordon. Riktigt så såg inte verkligheten ut. De gick lite om varandra så man fick hålla koll vilket i sig inte är det lättaste när man pga väder mest stirrar i backen. Lägg därtill att sommarleden inte var märkt alls och att man därför ibland hade följt terrängfordonsspåren och plötsligt befann sig en bra bit från vinterleden, eller som vid ett tillfälle i björkskogen, inte såg den alls och trodde jag gått fel. Jag vet, det är ingen tillrättalagd Disney-park detta, men att märka leden tydligt känns som det första man ska göra. Det där med att kombinera led och terrängfordon är inte heller lyckat. Det blir helt sönderkört och lerigt. Inte bra.
Min bok sa 21 km, skyltarna sa 23 och när jag var på 22,5 på min klocka var jag i toppen på den röda skidpisten "Ammarbranten" och kunde se ner i dalen att det var långt kvar. Visst, jag kan ha gått lite fel någonstans, men inte så mycket. Att stappla nerför backen på trötta ben som varit igång sedan tidigt var kanske inte ursmart, men det skulle göras. Till slut var jag ner på landsvägen och efter en felnavigering hittade jag Ammarnäsgården och vandrarhemmet. Vid det här laget var jag helt färdig. Jag installerade mig ensam på vandrarhemmet och gick sedan för att hämta depån. Regnet höll i sig.
I depån väntade en liten överraskning. Lotti hade fått lite blandat folk att skicka med födelsedagsgratulationer och det värmde verkligen! Tyvärr hade lådan blivit skadad så med lite otur fick jag inte alla men de jag fick var roliga att läsa och brevet från Lotti givetvis så också. Hon verkar ha haft fullt upp när jag varit borta och knappt hunnit sakna mig alls. :)
Jag plockade med det där en stund, gjorde iordning vad jag tänkte skicka tillbaka och satte mig sedan med planering för hemresan. Då kom en herre in med en stor, svart hund - Alfons. de hade vandrat från Saltoluokta men avbrutit i Jäkkbik. Nu hade de tagit bussen hit och skulle vänta på en kompis som skulle ansluta på fredag innan de gick vidare. Han jobbade som VA-tekniker på Gbg Stad/Energi, bodde i Frölunda och var synnerligen trevlig. När han hörde att jag fyllt 50 plockade han fram cognac och bjöd på. Vi satt och tjôtade fram till 21 när vi gick till var sitt rum.
Hemfärden från Hemavan är nu alltså bokad. Jag vet att jag inte skulle göra det förrän jag var där men nu är det så kort kvar, väldigt lite som kan varieras i dagsetapper och jag ville dels utnyttja mina poäng på SAS, dels förbereda Susanna som vill möta mig på Landvetter. Så nu är det gjort, nu får ingenting gå fel.
Jag tror inte omställningen kommer bli så stor. Succesivt nu på slutet blir det åter mer och mer folk, mer och mer civiliserade trakter, samt att jag varvar tält och stuga mer. Jag tror att när jag varit en natt i Hemavan är jag redo att åka hem. Vi får väl se.
Dagens lärdom: Visst går det att gå långt och länge, men kroppen har en gräns, även om viljans ibland ligger längre fram.
Myggindex: 0
Naturobservationer:
- Mina kängor på sten och lera
- En rovfågel vid paus. troligen örn men lite för spräcklig. Brun kärrhök?
- Trastar och en lavskrika
PS. Det är inte var morgon man får ett leende från en ung tjej och orden "Tack för sängen!" (Note to self. Gubbsjuk onödig kommentar, stryk inför blogg)
 |
| Vindelälven precis efter start |
 |
| Tråkigt väder på tråkigt fjäll |
 |
| Solen försökte |
 |
| Men lyckades aldrig riktigt |
 |
| När terrängfordon samsas med vandrare |
 |
| Rainbow! |
 |
| I toppen av Ammarbranten. Där nere i dalen väntar Ammarnäs |
 |
| Illa åtgången depålåda |
[Och här nedan följer del två i min film-triptyk, den som täcker in Kvikkjokk - Ammarnäs. Mycket nöje"]
Kommentarer
Skicka en kommentar