Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre
ca 15 km
8:45 - 16:30
Klockan 20 kom föreståndarinnan in och sa att fyra herrar hört av sig och var på väg. Hon hade lovat sängplats förutsatt att de kom före 22. Jag tyckte det var märkligt att vara ute och vandra så sent men bestämde mig för att vänta in dem. Lika bra att de fick se att jag faktiskt var där och dessutom kunde jag göra klart för dem att jag tänkte gå upp vid 8. Runt 21:40 ramlade de in. 4 skojfriska pensionärer på väg i bil & släp till norra Norge för att fiska. Inga vandrare således. De var mycket revliga så vi språkade en del. De var barndomskamrater men nu utspridda på västkusten, Småland, Stockholm och Umeå. De hade rest hela dagen så det skulle pratas, duschas, stökas, packas med mera. Vid 22:30 gick jag och knöt mig men de höll på en stund till, inte så vansinnigt störande dock.
Jag hade märkbart svårt att somna, låg och vred mig länge, slumrade, vaknade med ett ryck osv. Nu var ju klockan ändå mycket. Märkligt. Jag vaknade till igen vid 6 men somnade om och vaknade strax före 7:30. Perfekt. Sträckte på mig lite, gick igenom dagen och började sedan packa ihop mina grejer inne i mitt lilla rum. Som en del av städningen efter mig tänkte jag öppna fönstret, vädra lite. Efter att det varit öppet i max 30 sekunder gick brandlarmet. Så bra gick det med min diskreta morgon... Alla hoppade upp, givetvis, skojade om att någon lagt av en rejäl rökare (höhö) och inom kort tystnade larmet. Ingen aning om vad som triggade det, men jag kom på sen att det kan ju varit ett centralt larm för hela anläggningen och att något brände vid i köket. Medan jag satt och åt min minimalistiska frukost på gröt utan mjölk, FinnCrisp m messmör + Neskaffe laddade herrarna upp. Fil, ägg, müsli, brie-ost, bryggkaffe, hemmagjord flädersaft (jag fick också smaka) med mera. Jag skojar inte, de bar in en hel frysbox full med mat, stor som kanske 4-5 rejäla kylväskor. Det krävdes två man. Vi log tillsammans åt våra olika sätt att packa.
Jag kom iväg strax före 9 och det kändes skönt att vara på väg igen. Hemlängtan är som sagt större nu, födelsedagen närmare och även om målet börjar hägra vid horisonten känns det att det är en rejäl bit kvar. Det är som om jag hamnat i ett ingenmansland där starten i Abisko känns overkligt avlägsen, som något som lika gärna kunde hänt förra året, samtidigt som Hemavan fortfarande är bortom någon sorts greppbar gräns. Och i mitten harvar jag, i björkskog och på kalfjäll.
Dagens etapp har gått mest i skogen. Jag var en kort bit uppe på fjället och jag såg ett regnoväder komma in från väster så det var bara att svida om. Givetvis drog det förbi utan att drabba mig men jag behöll allt på och blev rejält svettig i uppförsbackarna istället. Länsstyrelsen har en stuga halvvägs på min etapp så jag gick dit för att ta Varma Koppen-lunch. Den är helt obemannad och därmed inte heller kontrollerad, tex var gasen slut, men det var skönt att komma undan vinden. När jag satt där hörde jag att någon annan kom till stugan och började ta av packning. Jag gick ut för att hälsa - det var Hanna (gröna bandet)! Hon hade liksom jag haft en vilodag i Jäkkvik (tillsammans med föräldrarna) men var nu på väg igen. Vi jämförde rövarhistorier men hennes slog mina. Hon hade blivit illa behandlad i Vounatjviken, drabbats av italienska jägare och hade att berätta att en italiensk jägare faktiskt skjutit en vandrare i Adolfström! Med hagel i ansiktet! Efter vad hon berättade var det iofs inte förvånande men likväl hemskt. Hon hade köpt en knallorange mössa i Jäkkvik, hon tänkte INTE ta några risker. Jag började fundera på om jag hade något signalfärgat i packningen. Kanske är det inte mina ripkompisar som lever farligast under jakten...
Vi skiljdes åt efter pausen och hon pinnade på, hon tänkte hinna till Adolfström idag. Jag skulle bara sju km till så jag tog det lugnt. Vid 16:30 kom jag fram till mitt tänkta dagsmål, hittade en fin tältplats, gjorde mig lite lax & potatis i dillsås innan jag packade in mig i tältet runt 18:30. Jag gillar de här tidiga kvällarna i min varma sovsäck och med naturljuden utanför då jag ligger och skriver detta och går igenom dagens upplevelser. Mer och mer märker jag på kvällen att jag trots bökigt underlag mycket väl kan ha gått på autopilot och låtit tanken fara. Det är en skön känsla, något man kanske skulle försöka få till lite oftare i vardagen.
Nu är det glest med vandrare. Dels börjar det bli sent på säsongen, dels är denna sträcka lågt trafikerad. Hade inte Hanna stannat till vid stugan hade jag inte träffat en människa idag, bortsett från fiskafänget i morse. En märklig känsla.
Dagens lärdom: Nötblandning är ett bra snacks, men det är inte drygt...
Myggindex: 0 (dags att skicka hem US622?)
Steg: (enligt Suunto) 29378
Temp: 16°
Naturobservationer:
Få, det är höst och mycket går i träda.
- Bergfinkflock på morgonen
- Ett par sprättande renar på avstånd
- Fjällbjörkarna har börjat fälla sina löv på stigen
- Färgprakten tilltar
8:45 - 16:30
Klockan 20 kom föreståndarinnan in och sa att fyra herrar hört av sig och var på väg. Hon hade lovat sängplats förutsatt att de kom före 22. Jag tyckte det var märkligt att vara ute och vandra så sent men bestämde mig för att vänta in dem. Lika bra att de fick se att jag faktiskt var där och dessutom kunde jag göra klart för dem att jag tänkte gå upp vid 8. Runt 21:40 ramlade de in. 4 skojfriska pensionärer på väg i bil & släp till norra Norge för att fiska. Inga vandrare således. De var mycket revliga så vi språkade en del. De var barndomskamrater men nu utspridda på västkusten, Småland, Stockholm och Umeå. De hade rest hela dagen så det skulle pratas, duschas, stökas, packas med mera. Vid 22:30 gick jag och knöt mig men de höll på en stund till, inte så vansinnigt störande dock.
Jag hade märkbart svårt att somna, låg och vred mig länge, slumrade, vaknade med ett ryck osv. Nu var ju klockan ändå mycket. Märkligt. Jag vaknade till igen vid 6 men somnade om och vaknade strax före 7:30. Perfekt. Sträckte på mig lite, gick igenom dagen och började sedan packa ihop mina grejer inne i mitt lilla rum. Som en del av städningen efter mig tänkte jag öppna fönstret, vädra lite. Efter att det varit öppet i max 30 sekunder gick brandlarmet. Så bra gick det med min diskreta morgon... Alla hoppade upp, givetvis, skojade om att någon lagt av en rejäl rökare (höhö) och inom kort tystnade larmet. Ingen aning om vad som triggade det, men jag kom på sen att det kan ju varit ett centralt larm för hela anläggningen och att något brände vid i köket. Medan jag satt och åt min minimalistiska frukost på gröt utan mjölk, FinnCrisp m messmör + Neskaffe laddade herrarna upp. Fil, ägg, müsli, brie-ost, bryggkaffe, hemmagjord flädersaft (jag fick också smaka) med mera. Jag skojar inte, de bar in en hel frysbox full med mat, stor som kanske 4-5 rejäla kylväskor. Det krävdes två man. Vi log tillsammans åt våra olika sätt att packa.
Jag kom iväg strax före 9 och det kändes skönt att vara på väg igen. Hemlängtan är som sagt större nu, födelsedagen närmare och även om målet börjar hägra vid horisonten känns det att det är en rejäl bit kvar. Det är som om jag hamnat i ett ingenmansland där starten i Abisko känns overkligt avlägsen, som något som lika gärna kunde hänt förra året, samtidigt som Hemavan fortfarande är bortom någon sorts greppbar gräns. Och i mitten harvar jag, i björkskog och på kalfjäll.
Dagens etapp har gått mest i skogen. Jag var en kort bit uppe på fjället och jag såg ett regnoväder komma in från väster så det var bara att svida om. Givetvis drog det förbi utan att drabba mig men jag behöll allt på och blev rejält svettig i uppförsbackarna istället. Länsstyrelsen har en stuga halvvägs på min etapp så jag gick dit för att ta Varma Koppen-lunch. Den är helt obemannad och därmed inte heller kontrollerad, tex var gasen slut, men det var skönt att komma undan vinden. När jag satt där hörde jag att någon annan kom till stugan och började ta av packning. Jag gick ut för att hälsa - det var Hanna (gröna bandet)! Hon hade liksom jag haft en vilodag i Jäkkvik (tillsammans med föräldrarna) men var nu på väg igen. Vi jämförde rövarhistorier men hennes slog mina. Hon hade blivit illa behandlad i Vounatjviken, drabbats av italienska jägare och hade att berätta att en italiensk jägare faktiskt skjutit en vandrare i Adolfström! Med hagel i ansiktet! Efter vad hon berättade var det iofs inte förvånande men likväl hemskt. Hon hade köpt en knallorange mössa i Jäkkvik, hon tänkte INTE ta några risker. Jag började fundera på om jag hade något signalfärgat i packningen. Kanske är det inte mina ripkompisar som lever farligast under jakten...
Vi skiljdes åt efter pausen och hon pinnade på, hon tänkte hinna till Adolfström idag. Jag skulle bara sju km till så jag tog det lugnt. Vid 16:30 kom jag fram till mitt tänkta dagsmål, hittade en fin tältplats, gjorde mig lite lax & potatis i dillsås innan jag packade in mig i tältet runt 18:30. Jag gillar de här tidiga kvällarna i min varma sovsäck och med naturljuden utanför då jag ligger och skriver detta och går igenom dagens upplevelser. Mer och mer märker jag på kvällen att jag trots bökigt underlag mycket väl kan ha gått på autopilot och låtit tanken fara. Det är en skön känsla, något man kanske skulle försöka få till lite oftare i vardagen.
Nu är det glest med vandrare. Dels börjar det bli sent på säsongen, dels är denna sträcka lågt trafikerad. Hade inte Hanna stannat till vid stugan hade jag inte träffat en människa idag, bortsett från fiskafänget i morse. En märklig känsla.
Dagens lärdom: Nötblandning är ett bra snacks, men det är inte drygt...
Myggindex: 0 (dags att skicka hem US622?)
Steg: (enligt Suunto) 29378
Temp: 16°
Naturobservationer:
Få, det är höst och mycket går i träda.
- Bergfinkflock på morgonen
- Ett par sprättande renar på avstånd
- Fjällbjörkarna har börjat fälla sina löv på stigen
- Färgprakten tilltar
 |
| Vägval i Jäkkvik |
 |
| Hösten är här |
 |
 |
 |
| Luvtavrre |
 |
| Kvällens inackordering |
Kommentarer
Skicka en kommentar