Kungsleden dag för dag: 12 september - Syter till Viterskalet

14,5 km
8:30 - 12:15

Jag undrar vad de tänkte hemma när "klar för dagen".mailet kom redan klockan 12:30. Då hade jag blåst fram genom Syterskalet och landat i Viteskalstugan. Det är elva km kvar till Hemavan, dvs kanske 3,5 - 4h, men ingenting i världen kan få mig att jäkta fram den sista dagen på fjället. Jag har kommit in i den fas jag och Lotti var i sista dagen av FC. Jag vet att det håller på att ta slut men vill dra ut så mycket som möjligt på det.

När reveljen gick hade en hel del moln skingrats men vinden var fortfarande betyndande. Killen från Umeå skulle gå över Sytertopparna och såg lite skraj ut men beslutsam. Solen steg och belyste topparna och jag fann att mitt beslut att inte ta toppturer var klokt. Efter frukost gick jag ut och sågade samt högg ved som ersättning för det jag eldade igår. Jag gjorde en hel låda och delade med mig till Umeå. Nio-gänget som belamrat torkrummet igår ojade sig över att kängorna inte torkat, men fysikens lagar är svåra att rå på. Med för mycket kläder blir det ingen cirkulation i luften och all fukt stannar kvar. Men det är ju klart, den tunna sidenscarfen måste ju också vara i torkrummet, annars torkar ju inte den.

Den mycket sympatiska stugvärden Maggan, från Eslöv, vinkade av mig och jag påbörjade vad som sägs vara den sista ordentliga stigningen på Kungsleden. Man behövde inte komma långt upp på fjället förrän man kände att det skulle bli blåsigt idag. Det tog i mer och mer och blev snart "hålla i hatten"-läge. Det kom västerifrån så det hjälpte föga att man efter ett tag gick ner i dalen och svängde tvärt västerut i Syterskalet. U-dalens utformning förvandlade dalen till en vindtunnel och motvindens dån var öronbedövande. De fyra pensionärerna hade hittat en liten kulle att pausa bakom, själv knatade jag på tills jag kom till en liten raststuga som stod halvvägs. Lugnet på läsidan var förlösande. Jag tittade upp mot norra Sytertoppen och skänkte Umeå en tanke, fy fan vad det måste blåsa där. Det blåste in en del mörka moln övre södra Syter och ett kort tag stänkte det också men det blev inget allvar av det. Jag bytte från hatt till mössa och gick vidare i dalen. Vandringens nära slut kom till mig igen och utan att märka det själv sänkte jag farten. Jag stannade ofta och såg bakåt, upp på det branta bergssidorna, på vattenfallen som ormade sig ner, samlade ihop sig och bildade bäckar med fullständigt kristallklart vatten jag behövde vada över med jämna mellanrum. Solen sken mig i ryggen och baske mig om inte vinden avtog lite. Precis innan dalen svänger söderut gick stigen upp mot Norra Syter och jag såg en väldigt fin tältplats. Jag noterade tiden för att se om det var lönt att gå tillbaka, beroende på hur platserna såg ut vid Syterskalet. Runt nästa kräk såg jag stugan, det rörde sig om maximalt en kvart.

När jag kom fram var det tydligt att vädret stabiliserat sig. Vinden hade avtagit även om det blåste fortfarande, och solen sken, bara några molntussar strök framför den då och då. Jag var så glad, jag skulle kunna tälta min sista natt! Stugvärden kom ut och mötte, visade på en fin plats som jag högg direkt och gjorde mig sedan ett par varma koppen till lunch. Värden påpekade att jag dragit vinstlotten ikväll eftersom stugan skulle bli full. Dels kom det ju för mig känt folk från Syter, men från Hemavan kom dessutom en skolklass. Jag skulle nog få det bra i min lilla lya. En egen bäck precis bredvid, kvällssol och förhoppningsvis även lite morgondito.

Det kändes lite lyxigt att  slå läger såpass tidigt på dagen. Att sedan kunna sitta på solsidan av huset och bara njuta av värme, sceneri och att få se nio personer jobba med att måla stugorna var bara ännu bättre. Jag satt länge och lapade sol och rätt var det var kom Umeå runt knuten. Han var helt slut men väldigt nöjd och vi gratulerade honom till en riktig insats. Det hade gått bra men det hade varit riktigt jobbigt och på toppen hade det mycket riktigt blåst jävel ihop med lite regn som blev till snö och is. Mitt beslut att stanna här nere framstår fortsatt som klokt. Han skulle dock gå vidare några kilometer idag för att ha chansen att hinna med direktbussen till Umeå utan att behöva stressa. Själv fortsatte jag att dra ut på dagen.

Jag hade blivit tipsad att vara färdig i köket till 18, då skulle 12-åringarna börja ramla in och få mat av deras egna kock som tydligen skulle komma också. Det hade varit tidig frukost och lunch så middag vid 17:30 var helt OK. Kvällssolen blev det inte mycket av, solen gick ner bakom ett fjäll och då blev det snabbt kallt så 18:30 var jag ombytt och nerbäddad i tältet för sista gången den här gången. I morgon sover jag på hotell. Nyduschad. I säng med lakan. Märkligt.

Alla frågar hur det känns nu när det ska ta slut. Och jag svarar som de förväntar sig att jag ska svara, att det är kluvet, att det givetvis ska bli skönt att komma hem, men att det kommer kännas konstigt att inte ta på sig ryggsäcken och ge mig iväg på morgonen. Men det där är ju bara delvis sant. Det ligger lite idet, visst, men i grund och botten ser jag ju fram emot att gå i mål. Målet är ju tydligt, det är något jag strävat efter och och i morgon ska det ske. I morgon är jag färdig och tro fan att jag vill bli färdig. Inte för att detta varit tråkigt och att jag vill sluta utan för att jag då har gjort det jag tänkt att göra, det jag satte mig ut för att klara av. Återstår att se då om jag känner likadant i morgon kväll när jag ligger där i hotellsängen... En bidragande orsak är nog också att jag kom till den där batteri-insikten också. Hade jag inte gjort det finns nog risken att jag inte känt mig lika färdig, att något liksom fattades. Men som det är nu är det ju inte så och det är ju bara att tacka och ta emot!

Jag har kommit på att jag saknar att skriva brev till Lotti. efter att jag skickat depån från Ammarnäs har det inte varit någon idé eftersom jag troligen skulle komma fram före ett sådant brev. Att skicka det med depån var ju naturligt och det var ett brev som växte fram kväll efter kväll sedan depån i Jäkkvik. Nu har jag bara denna bok och det är inte fy skam, men ändå. Jag har för övrigt funderat på om depån hinner hem innan hon åker till Chicago. Jag lämnade in den på torsdagen och mellan södra Sverige och Norrland brukar det ta två dagar = den skulle vara i Edet som idag. Det är en låda som ska aviseras och den avin kanske hon inte får förrän i morgon och då ska hon ju åka till Chicago, tveksamt om hon har tid att gå och hämta paket då. Det ger sig. Jag kommer hur som helst ringa henne det första jag gör när jag gått i mål. Hoppas bara jag hinner fånga henne innan hon kliver på planet.

Jaha, nej, då är det väl bäst att kura ner sig i säcken för den sista natten på fjället. Jag somnar mellan fjälltoppar och med en fjällbäck porlande intill. Precis som jag hoppats.

Dagens lärdom: En mans tält är hans borg.
Myggindex: 0
Steg: 26 080 (snitt 30: 22 370)
Naturobservationer:
- En liten renfamilj passerade inne i Syterskalet. I övrigt väldigt lugnt.

PS. Det var inte bara skolungdomarna som fick mig att gå till tält tidigt. Tendensen från tidigare kvällar håller i sig och i kombination med att jag nu har ett ökat behov för att kontemplera slutet på vandringen blev det väldigt naturligt att dra sig tillbaka.

PPS. Ungarna kom först efter 21. Jag hörde tillrop som "Kolla, ett tält, coolt" och "Jag ser stugorna!" innan stojet försvann inomhus. Jag låg bra i mitt tält.

Lämnar Syter över Svärfarsbäcken


Sytertopparna föröver

Uppåt, uppåt

U-dalen öppnar sig 
Det gäller att veta vart man ska



In i vindtunneln!

Solen hägrar

En blick bakåt innan vi viker söderut

Framme vid Viterskalstugan

Tältet uppe och redo

Min bäck till höger

Västerut. Bra sista natt

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!