Jag har gått 43 mil. Det var som fan.

Nu är det snart sex veckor sedan jag gick i mål i Hemavan efter 30 dagar på Kungsleden med start i Abisko. Vandringen planerades under ungefär två år för att vara så förberedd som möjligt och att den skedde när den gjorde var för att jag vill fira min 50-årsdag i den svenska fjällvärlden. Allt det där kan ni, det har ni hört tidigare, jag har tjatat om det till leda. Om ni inte vet eller har glömt upprinnelsen till detta kan ni läsa om det här.

Så hur var det då? Hur blev det? Hur kändes det? Hur gick det? Som ni säkert förstår har jag fått massor av frågor efter hemkomst och flera av er har jag redan pratat med. Såväl under vandringen som efteråt har jag funderat på hur jag ska presentera det hela och berätta för er om vandringen. Ett långt sammanfattande inlägg eller ett flertal som behandlar olika aspekter av resan? Jag funderar också på att publicera dag för dag, ord för ord, mina dagboksanteckningar från vandringen och bilder från respektive dag därtill. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu så du som läser detta får gärna kommentera inlägget här nedan och föreslå vad du helst skulle vilja läsa så kanske jag kan bestämma mig så småningom också... Jag börjar dock med ett inlägg som beskriver det hela i stort. Häng med!

Jag började i Abisko efter frukost den 15 augusti och gick i mål runt lunch i Hemavan 30 dagar senare, den 13 september. Då hade jag cirka 438 kilometer och 693 000 steg i benen och bakom mig. När jag gick i mål kändes det rörigt i huvudet. Jag hade plan på att filma min egen målgång och ha något fyndigt och genomtänkt narrativ men jag blev tyst när porten närmade sig. På väg till hotellet i Hemavan försökte jag sortera tankarna och få en uppfattning av vad jag gjort men det gick inte. Jag kunde för mitt inre se utsikter, vyer, tält- och rastplatser men jag kunde inte placera dem på rätt etapp eller dag. Det var helt enkelt för många intryck som försökte rymmas i huvudet på en och samma gång i detta läge. Det är egentligen först veckor efter målgång som jag börjar förstå att det faktiskt är något av en bedrift jag gjort. Jag kom på mig själv när jag pratade med vår granne häromdagen och han frågade hur långt det var jag gått och jag svarade som jag brukar "Ungefär 43 mil" som jag hajade till för mina egna ord och för en kort sekund funderade på om jag verkligen sagt rätt. 43 mil är ju jättelångt, hade jag verkligen gått det? Jo, jag hade ju det. Häftigt.


Jag gick norrifrån av lite olika anledningar, en av dem att boken jag använde som guide och information beskriver leden åt det hållet, men också för att temperaturen så här års mycket troligt kan sjunka under nollstrecket och att då gå söderut kändes som rätt håll. Dessutom stänger de norra stugorna tidigare än de södra så en sorts säkerhet i det hela fanns också, om jag skulle bli försenad. Vädret varierade en del men när jag tänker på det i efterhand och ser bilder/filmer kan jag konstatera att jag hade det väldigt bra och en stor portion tur. I början var det shorts och t-shirt som gällde, resterande tid var det svalare men bara lätt mulet och lite blåsigt då och då. En och annan soldag till fick jag men varandes i september var det solen som värmde, i vinden och i skuggan var det kallt. Utan att konsultera dagboken skulle jag säga att jag hade kanske en handfull dagar med regn och av dessa bara två då det regnade under hela vandringspasset, resterande kunde börja i regn eller ha skurar mitt på dagen med ombyte på vägen som följd. Två morgnar vaknade jag i regn och fick leka akrobat för att äta och packa ihop allt inne i enmanstältet och jag måste säga att även om uppehåll i en månad hade varit enklare hade jag inte velat vara utan regndagarna. De är en del av fjällvandringen och en utmaning i sig att klara av, såväl fysiskt som mentalt. Och det finns något tillfredsställande att rätt utrustad gå inne i ett regnmoln och höra dropparna mot regnstället, det vet alla som varit med om det.




Vädret blev snabbt en icke-fråga. Man kunde ju liksom inte göra något åt det, det var bara att gilla läget och anpassa sig efter det. Gå vidare skulle jag ju i alla fall. Jag träffade en dam i Singi som sa att hon tyckte det fanns något frigörande i att vara utlämnad till vädret och jag kan bara hålla med. Vilket väder det var och/eller blev var bara en faktor likt andra, som huruvida det var stenigt eller slätt underlag, brant uppför eller en båtfärd att anpassa sig efter. Inget mer. Inget som påverkade huvudsyftet med dagen, att ta sig från punkt A till punkt B. Härligt befriande känsla. Temperaturen var perfekt för vandring men flera nätter var kalla, ett antal väl under fryspunkten med frost och snö på tältet på morgonen som resultat. Jag frös dock aldrig på nätterna mer än kanske om nästippen men då var det bara att krypa ner längre i dunsäcken så var det problemet löst.



Kroppen svarade och häll till 100% hela vägen. Visst, efter de första två-tre dagarna kändes det i ben och axlar på kvällen i tältet men det var mer av ovana än av ansträngning. Konsekvent hade jag tränat rygg, bål, ben och lite axlar på gym sedan något år tillbaka och det betalade sig rejält nu. Visst blev jag trött i motlut och klättringar, visst blev rygg och axlar trötta efter för långa pass utan rast, men det tog liksom aldrig slut och efter en kvart med lite vatten och energiintag eller en natts återhämtande sömn var jag på banan igen, redo för fler steg. Skoskav lyste med sin frånvaro under hela resan. Jag är väl medveten om att jag är lyckligt lottad som inte verkar ha anlag för skav, men jag vill också tro att kombinationen av mina Meindl-kängor, att jag tvättade fötterna i stort sett varje kväll och att jag bytte strumpor så ofta jag kunde gjorde att skavsårsplåster och tejp förblev oanvända alla 693 000 steg.



Utrustningen var också lagom avvägd. Det lilla jag hade med för mycket (mygghatt, plåster, verktyg och reparationskit) är sådant jag tar med nästa gång ändå. Man vet ju aldrig. Med facit i hand hade jag velat ha med ett extra underställ, ett att bara sova i. Kalla dagar med underställ på kan resultera i att man får lägga sig med ett lätt fuktigt underställ vilken kan bli problematiskt även om det nu inte blev det. Ryggsäcken vägde cirka 22-23 kilo när jag startade och även om den blev lättare allt eftersom jag åt upp den medhavda maten ökade jag på vikten vid de fyra tillfällen då jag fick mina depåer tillsända mig. Jag träffade alla varianter på packning, allt från minsta lilla säck med ultralätt rakt igenom till sådana som gick med över 30 kg på ryggen. Var och en väljer sin egen lösning.




Möten på leden, ja. Man är aldrig ensam på Kungsleden, det är en sak som är säker. Visst, mellan Kvikkjokk och Ammarnäs kan du gå en hel dag och bara möta någon enstaka vandrare under tiden men vid naturliga lägerplatser eller båtöverfarter samlas alla ihop och en sorts enhet bildas. Det är ännu tydligare på de sträckor där STF:s stugor ligger på lämpliga etapp-avstånd och kommer du i samma takt som andra blir man ett gäng som går om varandra till och från och återsamlas på kvällen. Om detta är bra eller dåligt är upp till var och en att bedöma. Visst är sällskap trevligt och den gemenskap man har med andra vandrare är naturlig och otvungen men det kan också bli för mycket en kväll i stugan när 20 personer stökar och ska göra mat samtidigt. Då är det skönt att ha ett tält att dra sig undan till. Vad man inser i dessa möten är att alla betvingar Kungsleden på sitt eget sätt. Träffade en snubbe från Växjö som gick 25-30 km per dag och tyckte att han inte direkt stressade. Själv försökte jag ju maxa 15-16/dag med samma inställning... Någon annan gick helt utan tält, även där stugor var obefintliga och anpassade dagsetapperna efter det, någon annan följde samma bok som jag mer eller mindre slaviskt men sov alltid i tält, oavsett väder. Var och en på sitt eget sätt som sagt och inget är mer rätt än något annat, även det en skönt befriande känsla när den sjönk in. Varför reta sig på andra när man kan njuta själv?



Att gå ensam var egentligen inga problem alltså. Det hade väl varit om man längtat efter total ensamhet som man kanske blivit lite besviken men för mig var det att göra det hela utan beroende av någon annan som var grejen. Nu kan man ju argumentera att utan stöttning hemifrån, hjälp med depåer och annan service på vägen hade det inte gått och det är jag den förste att medge, men ni förstår vad jag menar, eller hur? Jag kunde ta rast när jag ville, slå läger när det passade och äta vad jag önskade. Ibland var det trevligt med samtal på kvällen eller vid lunch, andra dagar var det just stillheten med det egna sällskapet vid den spegelblanka sjön på kvällen som gjorde hela resan värd. Vissa tillfällen fick man kämpa för att få den där ensamheten, som när jag efter båtöverfarten från Aktse hamnade ihop med Daniella från Tyskland som verkade söka just sällskap och ville prata och berätta (mest om sig själv) hela tiden. Trevligt en stund, men inte varför jag var där. Jag säger att jag trivs med mitt eget sällskap och det har inte förändrats efter det här. Mycket tankar har flugit genom skallen och den har fått jobba med mycket. Till en början var det mycket planerande av kommande etapper, kalkyler om snitthastigheter och kilometer men när det väl släppte kom allt möjligt upp till ytan, en del mer känslosamt än annat. Vissa stycken gick allt på autopilot och jag kan i efterhand inte säga vad jag tänkte på. Vad som dock var väldigt skönt var den fullständiga friheten att tänka på något och behandla det i känslor och tankar så länge som det behövdes utan avbrott. Inga mail som pockade på ens uppmärksamhet, ingen Twitter att kolla, inga yttre problem att lösa. Behövde jag älta en sak en hel förmiddag så var det bara att köra på. Jag hade telefonen med mig, men den var avstängd i stort sett hela tilden. Jag slog på den på min födelsedag samt någon dag mot slutet då jag kunde och behövde planera hotell och hemresa. I övrigt fanns den bara med som en liten extra försäkring. Jag såg många som så fort de stannade vid en stuga kollade om det fanns täckning. Det kunde vara bara för att kolla vädret, men jag ville inte ens det. Vid ett tillfälle var det någon som satt och läste rubriker högt från text-tv och jag hade god lust att be honom hålla käft, jag ville inte veta. Jag var vi det laget så inne i vandringen, resan hade blivit en del av mig och jag av de och jag ville ha den känslan så lite förorenad som möjligt. Jag undvek möjlighet att köpa godis och öl i stugorna, hade aldrig ens en tanke att hoppa på "Trerätters med vinpaket" på fjällstationerna och när jag halvvägs fick chansen att duscha för första gången kändes det lite onödigt... (jag gjorde det dock ändå, ni kan vara lugna) Kort sagt, jag kom in i den sinnesstämning jag var ute efter och jag lärde mig snart att parera de stickspår från den som dök upp då och då.



Jag tältade mest. Fem nätter bodde jag i stuga, hade förbetalt dessa nätter och valde dem när väder så påbjöd eller om jag kände att jag behövde an natt på madrass på grund av kommande eller avklarad extra hård etapp. Ett par nätter i rast/vindskydd och två-tre stycken i vandrarhem. Det gick förvånansvärt fort att komma in i rutinerna med att resa/fälla tält, packa sovsäck & liggunderlag, koka gröt på morgonen och lägga allt på rätt plats i ryggsäcken. Kanske har lite att göra med den struktur- och vanemänniska jag är, men lite tror jag också det handlar om att man har en sorts överlevnadsinstinkt som tillsammans med anpassningsförmågan helt enkelt gör att ens vardag snabbt går från villa och fredagsmys till Hilleberg Akto och frystorkat utan att det känns konstigt.



Den sista dagen blev magisk. Lite moln på morgonen som inom kort skingrade sig och jag kunde gå de sista 11 km från Viterskalstugan till Hemavan i strålande sol, utan jacka och med uppkavlade skjortärmar. Fjällsidorna brann i höstfärger, det var relativt lättvandrat och jag kunde koncentrera mig på att njuta så mycket jag kunde dessa sista steg. Jag stannade och drack ur bäckarna så ofta jag kunde, såg bakom mig hur landskapet förändrades, skådade snöbeklädda berg på gränsen till Norge och försökte begripa vilken tur jag hade. När jag klev över ett krön och fick syn på Hemavans skidliftar och därmed insåg att jag nu bara var några ynka kilometer från målet kom alla känslor ikapp mig och det brast. Jag kan inte förklara varför men helt plötsligt gick den store (även om han gått ner 15 kg under tiden) skäggige karln och storgrät på fjället. Den överväldigande känslan av att vara färdig, att ha klarat av detta, att ha gjort det på egna villkor. Att haft den stora lyckan och förmånen att ha folk runt omkring mig som stöttat mig och som trott på mig och som, inte minst, låtit mig göra det. Det blev för mycket och det rann bokstavligen över. Jag kan känna precis hur det kändes nu när jag skriver detta. Fantastiskt.






Så, det blev precis om jag önskat, hoppats och förväntat mig. Jag har massor med historier att berätta om människor jag mött, björnbajs jag sett, fiskar som hoppat över fötterna på mig, renar som nästan krockat med mig, roddfärder som stärkt egot, franska bergsgetter, Slivovitz till frukost och en födelsedag olik någon annan. Men det får bli i andra inlägg, jag hoppas ni vill höra mer!

Puss på er!

//Jochen

PS. På denna länk finns en första film på YouTube som avhandlar Abisko - Kvikkjokk. Hastigt ihopslängd och utan massor av förklarande texter, men den ger en ok bild av de första åtta dagarna. Kommer nog uppdatera den framöver, framför allt kommer den kompletteras med fler filmer om resten av vandringen, så prenumerera gärna!

Kommentarer

  1. Hej! Hittade hit av en slump egentligen, men eftersom det är en dröm att vandra hela kungsleden så kunde jag inte sluta läsa! Underhållande och välskriven text! Om några år fyller jag femti, kanske det blir jag som gör den här långvandringen då! :D

    Mvh Susanne- Fjällripans Blogg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så trevligt! Tack så mycket, rekommenderas varmt. Tveka inte att höra av dig om du behöver, hjälper gärna till med tips och idéer om jag kan.

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden dag för dag: 2 september - Jäkkvik till Luvtavrre

Storstad 2017 - Bern/Vaduz. 13/4: Kammare, kultur och sol

Jag har rott 300 meter. Det var som fan.