Limone sul Garda 2016 (Verona): Dag 7 - Kärlek och ryslig död

Jag är tämligen säker på att det var 1996 jag var i Verona förra gången. Enda gången hittills. Då var jag där med ett branschnätverk för att umgås, knyta kontakter och gå på studiebesök. Resan var trevlig på många sätt och kontakterna har jag definitivt haft nytta av då de är grunden till det jobb jag har idag. Jag minns hur vi satt där, på Piazza Brà, och läppjade på en kall öl i den italienska höstvärmen med den stora antika amfiteatern som fond mitt på torget. Den gigantiska arenan, egentligen bara överträffad av Colosseum och teatern i Capua när det gäller storlek byggdes cirka år 30 eKr och är en av få sådana som är fortsatt komplett i sin struktur och framförallt fortfarande används. Redan då hörde jag om att det anordnades operaföreställningar i arenan och även om jag då vad jag vet aldrig sett en hel opera, som mest någon filmatisering av Macbeth på tv, insåg jag att det torde vara en häftig upplevelse där historia och kultur kunde mötas på ett unikt sätt.

Resesällskapet var nu inte direkt hyperintresserat av dylika utflykter så jag fick aldrig se insidan av arenan då, men väl dito av diverse nattklubbar och det var väl så trevligt. Det var lire som gällde på den tiden, gin och tonic serverades i blomvasar på något ställe, på ett annat köpte man drinkar på hålkort och betalade vid utgång. Nästan lika farligt som att skriva upp allt i hotellbaren på rummet... Jag fick helt enkelt nöja mig med en mental notering av staden och eventet.

På morgonen denna dag lämnade vi Limone och styrde söderut just mot Verona. Chansen hade kommit att återbesöka Romeo och Julia stad och nu tillsammans med min egen kärlek. Vi tråcklade oss in i staden och kom egentligen för tidigt till vårt bed & breakfast men rummet var färdigt så vi kunde köra in bilen i den lilla handelsporten och göra oss hemmastadda. Det finns två rum och de är inhysta i ett hus från 1500-talet. Det är högt till tak och breda golvplankor på golvet knarrar klagande högljutt när vi spatserar över dem. Ett av rummen innehåller gamla samtida fresker på väggarna vilket ger ännu mer atmosfär av historiken i byggnaden, men vi fick det andra rummet. Inga målningar och fönster ut mot gatan men luftkonditionering.... Något värt mycket i en stenbyggd stad mitt i landet i den trettiogradiga sommaren, tro mig. Värden berättade att han inte av byggnadsnämnden tillsätts sätta in luftkonditionering i det andra rummet just på grund av dess byggnadsminnesvärde. Att det ändå ges möjlighet till modernt boende med så anrika anor är häftigt. Vi bjöds på kaffe och vatten och gav oss sedan ut på stan.

När det gäller att se stan skulle jag nog rekommendera oktober före juli. Temperaturen är en sak, mängden turister en annan. Jösses vad mycket folk. De flesta vallfärdar mot Julias hus och hennes balkong och så även vi. Lotti ville givetvis se den och jag var nyfiken på om det var som jag mindes. Bortsett från mängden folk var det det, men jag kan inte minnas de souvenirbutiker som nu kantade innergården eller det gräsliga "kärleksklotter" på väggarna som nu förstörde den fina ingången till densamma. Vi tog de obligatoriska bilderna, strosade vidare med glass i näven i staden och såg andra torg, staty av Dante, Romeos port (även om det är långt ifrån säkert att han bodde där, man vet dock att hans familj ägde huset) och vi lyckades även hitta det hotell jag bodde på förra gången jag var här samt en restaurang vi åt på då, 12 Apostli. Vi tittade på menyn och konstaterade snabbt att det fick bli en annan gång.

Lunch intogs åter på Piazza Brà som nu var översållad av överdimensionerade riddare, falska stenbumlingar, kinesiska lejon och egyptiska sfinkser. Helt enkelt rekvisita för de olika föreställningar som ingick i årets operafestival. Det är en anrik festival och i år var den 94:e i ordningen med föreställningar av Aida, Carmen, Turandot och kvällens opera, La Traviata. Det är en sorglig historia om omöjlig kärlek och lungsjukdom. Violetta är döende men vill leva livet med den unge Alfredo. Komplikationer tillstöter och de skiljs åt. Först mot slutet återförenas de unga tu och även om inte båda dör är likheterna med Shakespeares drama i vår stad många. Japp, 20 år efter mitt förra besök skulle det bli av och vi hade köpt onumrerade biljetter till stenbänkarna. I god tid före föreställningen skulle börja gick vi in för att få bra platser och planterade våra moderna rumpor på samma rader där det för 2000 år sedan satt Venetiska diton, uppemot 30 000 stycken fick plats, för att då beskåda gladiatorspel och spektakel med vilda djur. Nu tar de in max 15 000 och det var inte fullsatt men känslan av att sitta där och njuta av skön musik med historien runt omkring och en akustik som var väldigt bra slog det mesta. När Violetta drar sin sista suck i tredje akten är det dramatiskt och sorgligt och värmen till trots, både den i luften och den från de solvärmda bänkraderna, var det omöjligt att inte rysa i hela kroppen. 

När vi gick mot vårt rum efter midnatt bland de vackra fasaderna och över de marmorbeklädda broarna kunde jag konstatera att kvällen hade varit väl värd 20 år av väntan.