Limone sul Garda 2016: Dag 3 - Ofarlig andnöd och hemmastadd turism

Inlägg från en sådan här semester blir givetvis inte lika innehållsrika som de från en aktiv ledighet modell Cinque Terre 2014. Det är lata dagar som gäller, utan tvång och utan planer men med spontanitet, öppenhet och idéer på volley. Vi är lediga helt enkelt.

Det där borde kanske någon dock berättat för vår sovklocka för vi vaknade rejält tidigt av fågelkvitter, cikadors evighetsserenader och ett rum badande i morgonsol. Det senare kom vi på att vi kan påverka lite framgent genom att stänga luckorna till balkongen men det var ju så dags att upptäcka det nu. Vi stängde dem dock ändå för att förhindra en allt för intensiv uppvärmning av vårt rum under dagen då värmeelementet på det italienska himlavalvet skulle passera över sjön och gick förväntansfulla upp för att få i oss lite frukost.

Italiensk hotellfrukost är inget speciellt bortsett från riktigt bra kaffe och större utbud av kakor än av brödsorter. Det känns dock inte jätteviktigt när vyn är bedårande och en solig dag ligger framför en. Villfarelsen att vi hittat en lokal pärla försvann ganska snabbt när vi hade danskar på ena sidan av oss, svenskar på andra och tyskar i resten av lokalen. Nere på stranden var solstolar ockuperade i sedvanlig ordning och Paulos konversation igår kväll antydde att germaner var frekventa besökare, något vi också skulle få bekräftat senare. Vi satt kvar och njöt länge innan vi gjorde oss redo för solen med diverse oljor, krämer och grejer. Dagen verkade bli klar och varm.

Gardasjön är långsmal i nord-sydlig riktning och med tämligen höga berg på vardera sidan. Limone sul Garda ligger ganska långt norrut på den västra sidan vilket innebär sol så fort den kryper över bergskammen i öster. Vi slog oss ner på ett par solstolar i hotellets trädgård med svalkande bad i sjön alldeles intill och en pool för samma syfte än närmre. Tiden gick, svetten pärlade, det lästes, bloggades, ljudbokades och kopplades av. En kall från baren, en kort slummer, fria funderingar och plötsligt var det lunchdags. Man blir ju inte vansinnigt hungrig i 34 graders värme men det kändes ändå viktigt att äta på något sätt så vi släpade oss till rummet, bytte om och promenerade tillbaka mot samhället.

Vägen dit är som sagt smal och kantad av hotell. Efter ett tag blir det bilförbud och kullersten där vägen slingrar sig fram mellan höga murade väggar på ömse sidor. Gatubeläggningen ser ut att passa ihop med namnet Via Nova medan väggarna ser äldre ut. Väl inne i byn är alla funderingar på pittoreskhet bortblåsta. Vi snackar massiv turistmagnet här. Affärer och restauranger är så tydligt inriktade på turistnäringen så att man känner sig nästan påträngande själv. Ett par besök i souvenirbutiker och det är uppenbart vad folk köper när de är här och det mesta förefaller vara keramik  med citron-, oliv- eller tomatmotiv. Ni har säkert sett dem. Vi kommer högst troligt ha med oss något hem. Dominerande språk bland våra turistkollegor är tyska och engelska, med övervikt på det förra. Det blir också tydligt när man ser sig lite omkring att just tyskarna är vanliga och viktiga här. Inte nog med att alla kypare, butiksbiträden och hotellpersonal talar språket, menyer och skyltar är minst tvåspråkiga och då med tyska som första alternativ. På vårt hotell finns knappt ens italiensk öl, från baren får du Löwenbräu eller någon weissbier om du bara beställer öl och en snabb titt på menyer (som företrädelsevis är översatta till tyska) i övriga etablissemang visar att vårt hotell inte är unikt. 

Vi pratade lite om detta igår kväll, detta med att vi ju gillar olika och att alla ska få plats överallt och att en charm i att resa ju är att få uppleva något annat än det man har hemma. När vi nu rör oss så lätt mellan länder blommar givetvis efter ett tag vissa områden upp och gör vad de kan, och med all rätt, för att dra nytta av de möjligheter det innebär till ökade intäkter och framgång. Det är ju inte heller konstigt att anpassa sitt erbjudande till att underlätta för de starka konsumentgrupperna att komma, stanna, turista och att sprida det goda ordet till grannar, släktingar och kollegor efter hemkomst. Det behöver inte heller vara ett hinder eller ett problem för andra, man kan välja själv i vilken grad man stör sig på det. Visst vill vi alla finna det där genuina smultronstället som vi är ensamma om men att kombinera det med en hög grad av bekvämlighet, som är fallet med denna resa, är svårt. Som svensk är man dock hyfsat unik här, vi har bara stött på andra ett par gånger och då snabbt gått eller tittat åt ett annat håll. Vi kommer dock säkert att försöka undvika att hamna i samma situation som den tyske herre som vid frukosten kom in och vänligt högljutt hälsade alla, som man plägar i mitt arveland, med ett ljudligt "[Gute] Morgen", då han tydligt förväntade sig att alla i salongen var av hans nationalitet, som om han klev in på ett gasthaus i Niedersachsen eller nåt. Ha, ha, who am I kidding, som om svenskar någonsin skull börja önska främlingar god morgon... HAHAHA!

Nog om det. Det blev pasta, pilsner och pizza till lunch och därefter lite strosande på gator och i butiker. Såväl fat som tillbringare med citronmotiv väckte intresse. Enda inköp blev dock ett par flaskor vatten innan vi styrde kosan mot boendet igen till cikadornas eviga spelande och passionsfruktens blommor som ögonfröjd. Vi är glada att ha valt ett hotell som ligger lite utanför byn. Det tar bara tio minuter att gå men gör stor skillnad i lugn och ro. Väl tillbaka slog vi oss ner på stranden och konstaterade att när klockan nu var efter 16 hade solen vandrat över sjön och var på väg över bergen på vår sida sjön. Värmen höll ändå i sig så vi låg kvar och bara lyssnade till vågorna, tittade på gruppen smådoppingar som kom förbi på sin jakt på föda på sjöbotten samt uppmuntrade den ensamstående andmamman som hade fullt sjå att uppfostra sina två små dunbollar som försökte beta sjögräs från en sten trots att svallvågorna från de förbipasserande båtarna välte de små liven gång på gång.

Det blev middag på hotellet allt eftersom mörkret sänkte sig över sjön och månen målade en skimrande gata över ytan från sin position ovan topparna på östra sidan. Att sitta sådär en sommarkväll, dricka svalt lokalt vitt vin till en perfekt grillad forell, det slår mycket. Känslan av att vilja fastna i nuet, att buteljera situationen, att frysa tiden var påtaglig. När den hemlagade tiramisun sköljts ner med espresson och den sista slurken grappa drog vi ut på dagen lite till genom att promenera norrut i mörkret på stengatorna. Lite för att Lotti skulle få ihop sina 10 000 steg för dagen, mer för att det bara var mysigt. Tre dagar kvar i denna själavård, jag kommer fortsätta beskriva väder, mat och funderingar utan innehåll. Häng med om du vill och orkar.

Här lite blandade bilder.