Cinque Terre 2014, dag 5: Johnny Depp was here

Vårt hotell, som är mer av en B&B, serverar en intressant frukost. På ett bord står lite croissanter, fyllda med sylt, choklad eller vanilj. Till det ges skorpmackor på vilka man kan ha nutella eller marmelad. Man kan också äta flingor, antingen müsli med choklad eller branflakes. Med choklad. I kylen står blodapelsinjuice, mjölk och vatten, påfyllt var dag. Kanske inte den nyttigaste av måltider, men den duger. Och vi har ju semester, eller hur?

Idag tog vi tåget norrut. Ett fullsmockat tåg där vi fick stå upp bland andra turister tog oss till den nordligaste av byarna, Monterosso. Det är den största av de fem och också den mest exploaterade. Den är väldigt turistig och har enligt min mening utifrån vad jag såg idag inget av den charm vi sett i de andra byarna. En strandpromenad fylld av caféer och försäljare av allehanda skräp, en sandstrand med parasoller till uthyrning i ändlösa rader. Vi ska utforska den mer senare i veckan men än så länge har den inte imponerat. Vi blev dock inte långvariga, vi passerade snabbt den medeltida borgen som skiljer den gamla från den nya delen av staden och travade med ganska stadiga steg söderut, mot Vernazza istället. De sträckor vi ämnade gå idag var liksom förlängningen av de två som är avstängda i söder, men vi tänkte att det kunde vara roligt att gå från andra hållet som omväxling. Roligt och roligt förresten, grisar ska inte ha roligt.

Det är ju som så, att byarna (med undantag av Corniglia) ligger vid vattnet, i nederkant av de branta sluttningar som bildar kustlinjen. Det innebär alltså att det är ofrånkomligt att man om man ska gå från den ena till den andra först måste ta sig upp från havsnivån, upp i bergen, och där transportera sig i önskat väderstreck innan det är dags att gå nedåt igen mot sitt mål. Det vet man ju, men som vi talade om igår, man glömmer så lätt. Stigningen var brutal. Trappor av varierande kvalitet förde oss upp på kanten. (Här bör påpekas att det faktiskt fanns en biljettkontroll, det jag igår påstod motsatsen om) Jag hymlar inte, det var skitjobbigt. Svetten rann och vi drack vatten som kameler. Att vi hade gårdagens kilometer i fotsulorna hjälpte ju inte direkt till idag heller. Precis som igår dock belönades man med jämna mellanrum med vyer som fullständigt tog andan ur en och den där sköna varma (jättevarma) känslan av tillfredsställelse när man gett sig fan på att betvinga något. Ödlor sprang över de solvarma stenarna framför fötterna på oss, makaofjärilar fladdrade runt våra huvuden och på ett ställe låg hemlösa katter och sov i värmen.
Det var bra mycket mer folk på denna led, jämfört med de vi gick igår. Väldigt många fler familjer med barn hade gett sig ut och några av de vi mötte i början och som således hade ett par timmar i benen såg rejält trötta ut. Det är bara att hoppas att föräldrarna hade koll på vad de gjorde, det är ett stort ansvar. En hel del äldre människor hade också gett sig ut i spåret och knatade på. Mycket turister, givetvis, men också en hel del italienare. Jag vet dåligt hur mycket de turistar här själva, men det fanns flera ekipage vi mötte som vi fick känslan av att det här var något de gjorde med jämna mellanrum. Och varför inte? En så här tur en gång eller två i veckan, då håller du dig nog ganska fit. Mest imponerande måste dock den franske kille vara som tog sig hela vägen på kryckor och gipsat vänsterben. Han var dessutom en av de gladaste på hela hiken. Fascinerande. Enligt kartorna var denna sträckning 3,6 km och med 170 höjdmeter. Det tog oss två timmar och avslutades med bad från kajen i Vernazza. Precis som igår, löjligt skönt. Här lite bilder från etappen, inklusive en bild på den lilla farkost de använder på den där monorail-banan jag skrev om igår. Mycket snillrikt.

Monterosso


Monorailspåret
Monorail-traktorn inkl två släp
Vernazza, vårt mål, hägrar

Vernazza anses vara den vackraste av de fem byarna i CT och ibland klassas den även som den vackraste i landet. Det må mycket väl vara sant, men det döljs lite en dag som denna av alla turister. Huvudgatan fullkomligt myllrade av dem och hade jag bara tagit ett foto och visat er hade det kunnat vara vilken medelhavsturistort som helst. Gatan leder ner till piazzan som i sin tur ligger direkt vid hamnen där vi som sagt tog vårt bad. Lotti simmade bort till några grottor längre bort medan jag höll koll på våra grejer och nästan krockade med en pepparkaksbrun äldre herre vars jobb verkade vara att åka ut och hämta in resenärer som kommit med egen båt och ankrat på redden utanför. Inne i hamnen fick han inte ha motor på så han halvstod i båten och rodde med bastanta årtag. När jag sprattlade i vattnet för att flytta mig log han bara och ropade "Tranquilo, tranquilo!". Skönt med folk som har koll.

En liten lunch skulle sitta fint nu, och på piazzan fanns gott om etablissemang. Vi slog oss ner vid ett bord på ett mer restaurangartat sådant, men blev snabbt bortkörda eftersom det tydligen var reserverat. Efter tre försök fick vi med en blick över axeln oss hänvisat ett annat bord, som visserligen inte var dukat, men ändå. Vi satte oss där men efter att ha passerats av kypare en dryg handfull gånger utan att få så mycket som en blick, än mindre en meny reste vi på oss och gick igen. Längre bort på torget låg Café Ananas, ett välbesökt, lite enklare ställe. Ett bord för två blev precis ledigt och vips var där framme en servitris som tog vår beställning på öl, vatten och panini, svårare än så behövde det ju inte vara, eller hur? Hon sprang som en tätting och höll alla gäster nöjda, kanske 12-15 bord. Inne i caféet slet två herrar med att göra mackor och espresso och när vi reste oss mätta och nöjda var det snabbt ett nytt par framme och tog vårt bord. Jag är inte förvånad alls över det.

Längst upp på kullen i stan ligger ett torn, byggt för evigheter sedan med uppgift att vara försvar mot pirater som tydligen gillade att komma och plundra den lilla fiskebyn. Vägen dit var uppför (givetvis) och gick genom gränder och prång där tvätt hängde på linor utanför fönster vars fönsterluckor i mörkt grönt gav skugga mot den gassande solen. Små valv var byggda mellan husen, antagligen för att stötta dem mot varandra, på samma sätt som bybefolkningen i alla tider troligen har fått stå bakom varandra. Tornet i sig var inte jättestort eller särdeles vackert, men sådana där stenverk är imponerande att beskåda, att fundera på kraft, arbete och kompetens som ligger bakom byggandet av dem, tiden då det gjordes och behovet. Helt andra tider, på min ära. Jag undrar om de firar internationella Talk like a pirate-day här.



Men nu hade vi roat oss färdigt, nu var det dags att ge oss av igen. 3,4 km med 130 höjdmeter skulle betvingas och det var bara att sätta igång. Till en början var det inga bekymmer. En initial stigning som man väntat sig, men sen planade det ut. När vi mötte en brittiska som sa till vandrarna framför oss att om en liten stund kom en rejäl stigning började jag ana oråd och mycket riktigt, det blev tufft. Det gick uppför väldigt länge och i trappsteg, vilket jag tror är värre än plant motlut. Ganska snart blev man "bekant" med några olika gäng som kämpade eftersom vi alla pausade på olika ställen och gick om varandra då och då. Tre australiensiskor stannade i samma skugga som oss, vad jag kunde se hade de inte ens vatten med sig, och en spanjorska som vi mötte lugnade oss med att det nog bara var fem minuter kvar, sen skulle det plana ut. En av tjejerna utbrast "Thank the LORD!" Vilket ganska väl beskrev känslan vi alla hade. Men vi kämpade på och nu var man ju lite van också, man visste att hushålla på sina krafter och att pausa/dricka ofta. På väg ner mot Corniglia passerade vi olivlundar och underlaget blev slätare. Vi mötte ett par från Kalifornien där han var här för tredje gången, men nu tog han med damen också. Nytt fix? Försvinner hans damer mystiskt i CT? Vi får väl hålla utkik i tidningarna. Han imponerades av att vi tagit båda dessa etapper på en dag och vi hade pratat om det, att det nog var vanligare att man tog en etapp på förmiddagen och sedan låg på stranden resten av dagen. Det var till exempel inte alls lika mycket folk på denna sträcka. Vi skröt om vårt silverbröllop, tackade för pratstunden och fortsatte mot den hägrande glass som vi lovat oss själva i belöning när vi kommit fram.


I och med vår ankomst hade vi nu besökt alla fem städer. Det fanns en liten tanke på att ha badat i alla fem också, men som beskrivet tidigare var det inte helt lätt tillgänglig i Corniglia så vi får nog ge upp det. Vi satt på samma ställe som igår och åt vår glass innan vi gick till stationen. Om det var långt kvar till nästa avgång skulle vi ge stranden en chans, men det kom faktiskt ett tåg precis när vi gled in på perrongen, så vi hoppade på det och åkte hem istället. Upp med packningen på rummet och ner på stranden för ett dopp innan vi gav oss ut på staden för att äta igen. Denna kväll hade vi bestämt oss för pizza, och som ni vet, det är något helt annat här än i gamla Svedala. Min Quattro Fromaggio var formidabel. Kaffe och grappa och sen var vi färdiga för idag.

CT är ljuvligt vackert, därför blir man grundligt förbannad när man ser hur folk/turister beter sig. Fimpar, flaskor, förpackningar verkar bara kastas där man står. På stranden låg när vi kom ner ikväll ett berg av öl- och vinflaskor som någon bara rest sig upp och lämnat. Bortsett från faran med glas på stränder ser det ju för jävligt ut. En lokal dam kunde inte se det utan plockade helt sonika med hjälp av sina söner ihop så mycket hon kunde bära för att slänga senare. Inne i byn såg jag henne sen, även där plockade hon upp skräp, för att hålla gatan snygg och prydlig. Man skäms å andras vägnar, det borde ta mig fan vara körkort på att vara turist.

Hälften av våra dagar är nu avklarade här i Italien. Man vill ju inte att det ska ta slut, men samtidigt har vi under dessa två upplevt massor som i sig hade räckt om vi varit tvungna att åka hem i morgon. Nu behöver vi ju inte det. I morgon har vi vår bröllopsdag och planerna innehåller båttur, bad och stadspromenader. Det är inte ett dugg synd om oss.

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!