Cinque Terre 2014, dag 1-2: Internet har tagit slut.

Det är kväll. I München. Senare än vi hade tänkt, men vi är här. Igår, torsdag, lämnade vi lilla Edet och for för ett första stopp hos svärföräldrarna i Torekov. Bad, promenader och hemmagjord gubbröra borgade för en mjukstart på denna resa som förutom ett litet sommaräventyr även agerar kärl för firandet av vårt silverbröllop senare i veckan.

I morse gav vi oss av i arla morgonstund för att köra till München och ett bokat hotell där. Tanken med en så lång första stint är att komma "tidigt" till slutmålet och hinna med en eftermiddag där. Enligt plan skulle vi vara på hotellet i Tyskland vid 19, skönt, då kan vi ta en promenad efter en hel dag i bilen och sedan äta i lugn och ro före sänghalmen. Nu blev det ju inte riktigt så...

Jag har aldrig varit med om sådan trafik genom Tyskland. Så mycket fordon och så usel bilkörning. Folk hade inte koll i backspeglar, de pendlade i hastighet, de bytte filer och de bromsade. Det gick inte att få något som helst flyt i körningen och att få sträcka ut hästarna var bara att glömma. Lägg därtill de ständiga vägarbetena och vi insåg att det här nog skulle ta lite längre tid än vi trott från början. Attans.

När vi närmade oss Hannover (nämn tre...) började det lätta lite och på väg mot Berlin hade vi fått upp hoppet igen. Vi svängde av in på A14 mot Dresden, ställde farthållaren på 150 och BOOM! Vägen avstängd på grund av seriekrock... Vi blev stående i säkert en och en halv timma och plötsligt var hela vår resplan för dagen åt pipan. På radion hörde vi att det var både lastbil och personbilar inblandade och vi såg vraken transporteras bort där vi stog och helt plötsligt kändes inte bilkö som ett stort problem. När det väl lossnade var det mer vägarbeten och även om vi sen lyckades snitta på 160 och ta igen en del tid så kom vi ändå fram först 21:12 (cool ankomsttid iofs) och fick hysta oss in på rummet för att hinna beställa mat innan köket stängde. Det på menyn som vi ville ha gick inte att få, så det fick bli gulasch och schnitzel, inte fy skam, speciellt som man kunde skölja ner det med en välförtjänt Weissen Dunkel, men ändå.

 

När jag så skulle koppla upp mig på nätet för att skriva detta visade det sig att maximalt antal användare redan var anslutna till routern och då gick luften ur mig. Av den anledningen ber jag om ursäkt för det något korta anslaget här, men det är ju i morgon resan startar på allvar, så vi satsar på kommande dagar istället. Idag var ju bara en transportdag, de tyska autobahnupplevelserna vi fick var ju en ren bonus.

 

Skickat via Blogsy