Om att jaga sig själv

Pulsmätning, teknik och mobilappar hade tveklöst en stor del i att jag kom igång med joggning som motionsform. Att mäta, föra bok, planera - inte nödvändigtvis för att senare analysera och jämföra i efterhand - blev både inspirerande och sporrande. Nu, några år senare, är jag inte längre så säker. Nackdelen med allt mätande är att jag hela tiden kontrolleras. Löprundan blir en checkpoint och något som ska granskas under lupp efteråt istället för att bara vara sin egen. Planer som sätts upp efter specifika målprogram blir en börda som leder till misslyckande om de inte följs. Så ska det väl inte vara? Ska inte träningen leda till glädje och endorfiner?

Min fru, som sprungit bra mycket mer än jag och som är betydligt snabbare, springer i stort sett helt tekniklöst. Hon ger sig ut på en runda, längden får humör och väder avgöra. Eventuellt förlänger hon om det känns bra just den dagen eller så håller hon koll på sitt fullt normala armbandsur och när hon sprungit typ en timma är hon nöjd. På lopp är det lite annorlunda såtillvida att hon är intresserad av resultatet. Hon vet ungefär vad hon brukar springa på för tid och värderar insatsen efter det, men hon har ingen koll under själva loppet, då går hon bara på känsla.

Jag har själv provat ibland att inte ha löparklockan på och ge mig ut den runda jag känner för just idag och bara lubba på efter vad kroppen tillåter. Mer än en gång har det känts skitbra. Det har gått förhållandevis lätt, jag har känt mig nöjd men min insats och att jag lyssnat på kropp och ben. Men tro inte att jag för den skull inte kontrollerat efteråt. I fickan har en mobilapp hållit koll på tempo, puls och distans. Och när jag kollar, om då siffrorna inte korrelerar med min känsla, då är besvikelsen så stor så löprundan i stort sett är ogjord. Borta är känslan av att vara nöjd, kvar finns bara ett självbedrägeri och en ilska hand i hand med det.

Låt mig ge ett exempel till: För fjärde året i rad hade jag i år anmält mig till att springa Kraftprovet. En 11,6 km lång terrängbana i Trollhättan som gör skäl för sitt namn. Mycket kuperat och blandat långa sega motlut med kraftiga korta branter. Varje år hittills har banan knäckt mig, jag har varit tvungen att gå stora delar av den sista tredjedelen då jag helt enkelt inte orkat. I år hade jag därför bestämt mig för att tiden jag skulle springa på inte var intressant. Det enda mål jag hade var att springa hela sträckan, oavsett tempo. Det såg ut att bli varmt väder och jag var livrädd för att ta ut mig för tidigt så jag la upp en enkel strategi. Ingen klocka på armen. En löparapp i fickan som var tionde minut skulle ge mig mitt snittempo och även fungera som påminnelse att dricka. Möjligen musik i mina bluetoothlurar, men det viktiga var instruktionerna. Här gällde det att springa i mitt eget tempo från början och inte jagas med i kosläppet som startskottet skulle innebära. I startfållan, några minuter före start. Jag förbereder appen, kollar vätskebältet, och slår på lurarna (som jag laddat samma morgon). Ingenting händer. Inget. De är helt döda. Och luften går ur mig totalt. Hur ska jag ha någon som helst koll nu? Ingen teknik? Hur vet jag då hur jag mår? Att tro att jag skulle höra appen från byxfickan var bara dumt. Att springa med telefonen i handen inte ett alternativ, då jag skulle titta på den för ofta då och stressas av det. Plötsligt ville jag bryta innan starten ens gått. Det var inte roligt längre, tekniken hade förstört glädjen och uppbyggnaden och adrenalinet var som bortblåst.

Så. Vad är då min poäng med denna dåligt kamouflerade rant? Jag började springa med ett mål: att bli en "sån som springer". Att komma till ett läge där kroppen vill ut, där behovet av motionen, rörelsen, ansträngningen blir en naturlig del av vardagen och livet. Det är dock inte lätt att hamna där, eller snarare att nöja sig med det. Ibland känns det som om alla springer nu för tiden. Det är lopp och tävlingar överallt, i varje håla, vid varenda stadsfest och så fort en liten vägstump ska invigas. Detta i sig leder till att den naturliga frågan kring ämnet blir inte "Var det kul?" eller "Kändes det bra?" eller ens "Vad duktig du är!" Det enda man pratar om är "Vilken tid fick du?" "Vilken tid satsar du på?" "Hur gick det?" "Förbättrade du dig jämfört med förra året?"

Jag kan tycka att det är synd eftersom det för egen del har blivit lite av en börda. Att hålla koll på tider och tempo och att jämföra sig med tidigare. Att hela tiden sträva efter att bli bättre, eller i alla fall att inte bli sämre, gud förbjude att åldern skulle ta ut sin rätt. Givetvis är peppningar och glada hejarop över sociala media uppmuntrande och roligt efter någon typ av prestation, men jag vill inte att det ska vara drogen eller belöningen, jag vill att motionen i sig ska ha den rollen. Av denna anledning tror jag att jag ska ta efter min fru. Jag funderar allvarligt på att sluta mäta mig när jag tränar. Ge mig ut när jag känner för det och springa så långt/länge som jag känner just den dagen. Inga avancerade träningsupplägg med intervaller, fartlek, backträningar eller annat, utan bara låta kroppen bestämma. Och som förlängning av detta, inte springa en massa lopp. Något enstaka kanske, men inte som det varit hittills, att samla på dem. Jag har två-tre inplanerade i höst och dem får jag genomföra, men om jag nu vill sluta att utsätta mig för den här typen av negativ självgranskning tror jag att jag behöver göra det fullt ut.

Vad tror du?

//Jochen 

PS. Hur det kändes på Kraftprovet? Ganska bra faktiskt, jag är nöjd.