Tiggeri, ett stort misslyckande
Igår var jag på systemet. Det är ju midsommar snart och här ska festas. Sill, potatis, nubbe, pilsner, ja ni vet. Det ska bara göras, det finns liksom inga alternativ och man tänker inte efter speciellt mycket. Handla det som ska handlas, betala, kort, kod, OK, kvitto? Ha en bra dag!
Utanför bolaget satt en kvinna. Vi har alla sett dem. På en filt, i bylsiga kläder, en pappmugg framför sig. Hälsar vänligt när jag går in. Jag tittar rakt fram och går in och handlar. När jag kommer ut händer något som faktiskt, skam sägandes inte hänt förut. Jag har en tjugokronorssedel i fickan. Jag böjer mig ner och lägger den i hennes mugg. Hon tackar mig för mitt bidrag och jag går vidare, hem till min lövade uteplats och mina jordgubbar.
Vi har diskuterat det här en hel del hemma och ni som hört mina synpunkter under åren kanske ni tycker att jag är en PK-kappvändare av episka mått, själv vill jag se det som att jag blivit vuxen och faktiskt tänkt till lite på vad jag egentligen känner och tycker i frågan och kommit fram till något jag anser att jag kan stå för. Jag påstår inte att jag känner var och varje tiggare (som jag samlat kommer kalla dem för enkelhetens skull), deras bakgrund, deras levnadsförhållanden, deras orsak till situationen de nu befinner sig i eller annat, men jag vet vad jag ser. Människor som är så desperata att de är beredda att lämna familj och hemland för att sitta hela dagar på torg och gator och förnedra sig själva genom att be oss högnästa rakryggade svenskar om lite växelmynt. Jag ska inte ens försöka förstå vilken situation man befinner sig i när man ser det som en utväg. I en närliggande stad finns en hel grupp av romer som lever på detta sätt och som bor i provisoriska campingläger utanför stan. Och kära vänner, då är det inte camping i husbil eller ens tält, det är som regel presenningar över ställningar byggda av vad naturen kan erbjuda där och då. Artikeln i lokaltidningen var beklämmande att läsa, inte minst när man hör vad vissa element roar sig med på kvällar och nätter.
Hur mycket kan man få ihop på en dag? Några hundra kanske? Hur kan det vara värt det? Den frågan är egentligen fel att ställa, den mer intressanta frågeställningen är snarare "Hur illa kan det vara hemma, om denna inkomst är bättre?" Merparten av inkomsten skickas hem, till äldre, barn och släktingar. De lämnar sina barn. Tänk på det. I exemplet ovan har jag förstått att lokala organisationer hjälper till genom att skänka gasol, lite mat med jämna mellanrum. Det ger givetvis ett bättre "överskott" att skicka hem, men ändå. Tänk. Och alla har säkert inte den turen.
Medlemskapet i EU ger dessa människor, om jag förstått det korrekt, all rätt i världen att komma till oss eller andra bättre beställda länder i unionen, och tigga på detta sätt. Jag tycker det är bra. Inte att de behöver göra det, men att vi får upp ögonen för deras behov. För att de pengar som är tänkta ska användas till att till exempel förbättra romernas situation i deras eget hemland inte förefaller gå till avsett ändamål. Att vi har medmänniskor, i den europeiska gemenskap som vi slår oss för bröstet om, som nog trodde att medlemskapet skulle ge dem fördelar, men som vi istället försöker att undvika att möta med blicken när vi ser dem på trottoaren. I viss mån borde vi ta mig fan skämmas, allihop. Hur blev det så här fel?
Jag har tidigare tyckt att det liksom inte är mitt problem. Ska jag behöva lida för att andra har det dåligt? Jag har tills igår valt den enkla lösningen att inte ge någon någonting. Jag ger baske mig pengar till både Cancerfonden och Läkare utan gränser varje månad, räcker inte det? För om jag ger till en måste jag ju ge till alla, eller hur? Om om jag ger till en eller flera, sprider det sig inte snabbt då att det där är ett bra ställe och vem är jag att vilja locka dit massor av tiggare, det stör ju min stadsbild!? Det är här jag kommit på andra tankar. Det är här jag plockat fram det gamla fina "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Tror du att kvinnan utanför systemet kräver av dig att du ska ge henne något? Eller tror du att hon bara hoppas att du är snäll? Att du har en tjuga i fickan idag? Är det en människa som sitter där eller jämför du det med skräp som inte hamnat i papperskorgen och som stör dig?
Jag tänker inte ge till alla, det finns ingen som kräver det av mig. Det är min känsla för solidaritet i kombination med vad jag har i fickan just den dagen som får avgöra om jag bidrar med något till dessa människor som är i behov av hjälp. Kanske blir det enda bidraget den dagen, kanske hjälper jag till att göra det till bästa dagen i veckan. Kanske det till och med väger över så att hon kan åka hem till sina barn en vecka. Jag vet inte, det finns inga garantier, men jag måste lita på att de som valt att leva detta liv är vuxna människor och att de fattar vuxna beslut med resultatet av deras slit. Det är inte mitt ansvar. Vad som däremot är mitt medmänskliga och solidariska ansvar är att hjälpa till.
Om jag kan.
När jag kan.
Hur jag kan.
För visst kan jag? Egentligen.
Utanför bolaget satt en kvinna. Vi har alla sett dem. På en filt, i bylsiga kläder, en pappmugg framför sig. Hälsar vänligt när jag går in. Jag tittar rakt fram och går in och handlar. När jag kommer ut händer något som faktiskt, skam sägandes inte hänt förut. Jag har en tjugokronorssedel i fickan. Jag böjer mig ner och lägger den i hennes mugg. Hon tackar mig för mitt bidrag och jag går vidare, hem till min lövade uteplats och mina jordgubbar.
Vi har diskuterat det här en hel del hemma och ni som hört mina synpunkter under åren kanske ni tycker att jag är en PK-kappvändare av episka mått, själv vill jag se det som att jag blivit vuxen och faktiskt tänkt till lite på vad jag egentligen känner och tycker i frågan och kommit fram till något jag anser att jag kan stå för. Jag påstår inte att jag känner var och varje tiggare (som jag samlat kommer kalla dem för enkelhetens skull), deras bakgrund, deras levnadsförhållanden, deras orsak till situationen de nu befinner sig i eller annat, men jag vet vad jag ser. Människor som är så desperata att de är beredda att lämna familj och hemland för att sitta hela dagar på torg och gator och förnedra sig själva genom att be oss högnästa rakryggade svenskar om lite växelmynt. Jag ska inte ens försöka förstå vilken situation man befinner sig i när man ser det som en utväg. I en närliggande stad finns en hel grupp av romer som lever på detta sätt och som bor i provisoriska campingläger utanför stan. Och kära vänner, då är det inte camping i husbil eller ens tält, det är som regel presenningar över ställningar byggda av vad naturen kan erbjuda där och då. Artikeln i lokaltidningen var beklämmande att läsa, inte minst när man hör vad vissa element roar sig med på kvällar och nätter.
Hur mycket kan man få ihop på en dag? Några hundra kanske? Hur kan det vara värt det? Den frågan är egentligen fel att ställa, den mer intressanta frågeställningen är snarare "Hur illa kan det vara hemma, om denna inkomst är bättre?" Merparten av inkomsten skickas hem, till äldre, barn och släktingar. De lämnar sina barn. Tänk på det. I exemplet ovan har jag förstått att lokala organisationer hjälper till genom att skänka gasol, lite mat med jämna mellanrum. Det ger givetvis ett bättre "överskott" att skicka hem, men ändå. Tänk. Och alla har säkert inte den turen.
Medlemskapet i EU ger dessa människor, om jag förstått det korrekt, all rätt i världen att komma till oss eller andra bättre beställda länder i unionen, och tigga på detta sätt. Jag tycker det är bra. Inte att de behöver göra det, men att vi får upp ögonen för deras behov. För att de pengar som är tänkta ska användas till att till exempel förbättra romernas situation i deras eget hemland inte förefaller gå till avsett ändamål. Att vi har medmänniskor, i den europeiska gemenskap som vi slår oss för bröstet om, som nog trodde att medlemskapet skulle ge dem fördelar, men som vi istället försöker att undvika att möta med blicken när vi ser dem på trottoaren. I viss mån borde vi ta mig fan skämmas, allihop. Hur blev det så här fel?
Jag har tidigare tyckt att det liksom inte är mitt problem. Ska jag behöva lida för att andra har det dåligt? Jag har tills igår valt den enkla lösningen att inte ge någon någonting. Jag ger baske mig pengar till både Cancerfonden och Läkare utan gränser varje månad, räcker inte det? För om jag ger till en måste jag ju ge till alla, eller hur? Om om jag ger till en eller flera, sprider det sig inte snabbt då att det där är ett bra ställe och vem är jag att vilja locka dit massor av tiggare, det stör ju min stadsbild!? Det är här jag kommit på andra tankar. Det är här jag plockat fram det gamla fina "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Tror du att kvinnan utanför systemet kräver av dig att du ska ge henne något? Eller tror du att hon bara hoppas att du är snäll? Att du har en tjuga i fickan idag? Är det en människa som sitter där eller jämför du det med skräp som inte hamnat i papperskorgen och som stör dig?
Jag tänker inte ge till alla, det finns ingen som kräver det av mig. Det är min känsla för solidaritet i kombination med vad jag har i fickan just den dagen som får avgöra om jag bidrar med något till dessa människor som är i behov av hjälp. Kanske blir det enda bidraget den dagen, kanske hjälper jag till att göra det till bästa dagen i veckan. Kanske det till och med väger över så att hon kan åka hem till sina barn en vecka. Jag vet inte, det finns inga garantier, men jag måste lita på att de som valt att leva detta liv är vuxna människor och att de fattar vuxna beslut med resultatet av deras slit. Det är inte mitt ansvar. Vad som däremot är mitt medmänskliga och solidariska ansvar är att hjälpa till.
Om jag kan.
När jag kan.
Hur jag kan.
För visst kan jag? Egentligen.
