Huvudstad 2014, Balkan, 29/4: Kvardröjande öststat

Hotellet i Belgrad är slitet. Tydligen finns renoverade delar, men vi har inte sett dem. I korridorerna finns svarta smutsränder på väggarna, mattorna är slitna, väggarna i rummen gulnade, dörrlås och handtag är sladdriga och i badrum funkar saker lite si och så. Nu är ju vi sällan på rummen mycket, så vi klarar oss, men de tar ju betalt nästan i nivå med normalt europapris, så det är lätt att förstå om folk reagerar. Å andra sidan, de ligger mitt i stan, deras läge är helt perfekt, så folk bokar ändå. Varför skulle de sänka priserna eller renovera mer än det allra nödvändigaste? I vårt rum luktar stoppmöbler och heltäckningsmatta sådär härligt tjockt parfymerat som om man försökt dölja en inpyrd röklukt. Men vi har varmt vatten, luftkonditionering och rena lakan. Det är ok.

 
Med hjälp av Google och min gps hade vi rotat fram var någonstans Titos mausoleum fanns. Det var inte annonserat stort, ingen paraderande attraktion modell Lenin i Moskva, bara en enkel grav i hans vinterträdgård, House of Flowers, intill museet för 25 maj. Med tanke på hur väl man talat om honom bland guider på denna resa känns det lite underligt att man inte gjort en större sak av det. Han ledde landet fram till sin död 1980 och vad man förstår gjorde han det med folket i regionen och deras bästa för ögonen. Han fann sätt att förena dem, att hålla freden. Han lät inte republiken införlivas i Stalins projekt och var beredd att betala ett högt pris för den inställningen. Han samlade ledare för länder från hela världen för återkommande samarbetssamtal. Han var nog i allmänhet omtyckt och sedd som en landsfader. Ingen lyckades hålla samman det hela på samma sätt som han, det har vi ju sett på tok för tydligt. Diskussionen kring huruvida det var ett bra projekt från första början lämnar jag därhän, resultatet får kanske tala för sig självt.

 
I anslutning till mausoleet fanns utställningar av gåvor han fått både inhemskt och från utländska dignitärer. En bråkdel av dem. Så mycket grejer, det blir ju en del när man sitter så länge... Alla ville ju överträffa varandra, givetvis. Man undrar om han någonsin fick något han blev glad över, något han hade nytta av. En häcksax? En ny kaffebryggare?
 
I rätt politisk anda tog vi nu bilen mot Kafana Pavle Korcagin, ett kafé som inrett hela lokalen med gamla kommunistisk memoribilia. Röda färger och partikamrater fyllde väggar bredvid slagord och fanor. En kul idé och ett gäng gubbar därinne såg ut att kanske trivas lite väl bra... Vi tog en cappuccino, även jag, trots att jag brukar undvika mjölk i kaffet. När vi checkade ut på morgonen fick min mage för sig att hugga till en del nämligen. Ett iskallt hål öppnade sig, antydan till magknip och ett konstigt allmäntillstånd. Inte illamående med tillhörande konsekvenser, bara obehag. Lite kallsvettig tog jag mig med långsamma rörelser mot bilen och gradvis hade det blivit bättre, men jag tänkte inte riskera något. Så det fick bli mjukiskaffe. Ni vet baristor som ritar hjärtan, kaniner och annat trams i kaffekoppar? Den här slog allt det med hästlängder:



Vi gick igenom våra papper. Vi hade bockat av det mesta men hade tid över. Vi tog en promenad, letade efter ett litet köpcentrum vi inte hittade och gick sedan tillbaka till bilen. Vi kryssade genom trafiken, blev tutade på, körde fel, tog en omväg, blockerade en väg vid rödljus i uppförsbacke med en polisbil tre bilar bakom (jag trodde det var enkelriktat och att bilraden till höger var parkerade bilar, så jag tog vänsterfilen. Tur vi inte fick möte) men till slut fann vi vägen till flygplatsen och lämnade tillbaka bilen. Och det var nu vårt sista lilla äventyr började.

Du kan inte köpa serbisk valuta på Forex hemma. Den har helt enkelt ingen växlingskurs utan du får ta ut pengar ur automater eller på växlingskontor på flygplatsen. Inga problem. Vi hittade en bankomat när vi landade i torsdags, case solved. Men vi hade inte hunnit göra slut på allt, vi hade motsvarande cirka 600:- kvar. Vid biluthyrningen fanns en växlingslucka, men den var obemannad så jag tänkte att det säkert fanns en även inne i avgångshallen. Trodde jag. Jag gick fram och tillbaka, men det stod inte att finna. Så här hade jag massor av dinarer som jag helt enkelt inte kunde göra mig av med och inte hade något värde hemma. Detta retar mig! Ska jag tvingas att handla för att göra av med pengarna, vad fan är det för sätt? Det är mina pengar, jag ska kunna bestämma det själv!

Vi skulle äta, så lite skulle vi göra oss av med men även här lyste den tråkiga jävla öststatsmentaliteten igenom. En restaurang där ingen var intresserad av att berätta hur det fungerade, om det var bordsservering eller självbetjäning. När man väl hittade någon att fråga fick man ett svar och en blick som om man var helt blåst. Kärringen/kocken som beredde maten ogillade sitt jobb nästan lika mycket som sina gäster. En översittande ton, ingen vilja att hjälpa och en trött attityd. Sådant stör mig. Jag betalar din jävla lön, jag köper en tjänst av dig, du ska leverera. Punkt. Vissa saker tar tydligen längre tid att förändra än andra.

Det kan här vara på sin plats att informera att till inget av dessa länder hade vi behövt växla in valuta över huvud taget. Vi hade kunnat ta ut lite småskräp på plats, för taxi, souvenirer och dricks, i övrigt hade vi lätt klarat oss med kort. Tänk på det till nästa gång.

I sedvanlig panik vallades vi in på planet och huggsexan kring sittplatserna började. Givetvis var de som stod längst fram i kön #resandeidioter och hade ingenting förberett, men vi lyfte i tid och lämnade kontinenten för denna gång.

Vi har nu gjort 18 resor och besökt 20 huvudstäder. Likheterna är många, men olikheterna fler. I årets destinationer finns en gemensam historia men också en egen och i den egna finns många beröringspunkter nationerna emellan. Identiteterna är dock unika och därför blev denna resa lyckad och kanske mer mångfacetterad än andra i vår lista. Belgrad förefaller stolt men sargad, i själen. Här finns mycket historia, mycket utsatthet. Man har nog fått klä skott för mycket. Det finns dock en positiv anda och en medvetenhet om sitt värde och vad man är bra på. I Zagreb mötte vi några av de vänligaste människor vi stött på under våra resor. Detta i en stad som är lätt att fatta tycke för, som välkomnar och som blandar medeltid med modern tid både i attityd och i utbud. Ljubljana är den lite busiga, men duktiga, lillasystern. Inte stor, men naggande god. Inte rikast, men bäst organiserad och välmående. Inte mest storvulen, men med de mest fantasifulla historierna.

Alla tre har en bit kvar innan de skakat av sig det historiska oket, men de har alla gott om unga ambitiösa krafter som verkar se det som sin uppgift att göra just det, och känns härligt att veta.

 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!