Huvudstad 2014, Balkan, 27/4: På två hjul mot vilt i Slovenien

I Belgrad sa man att Zagreb var ungefär likadant, fast mindre. Det är en sanning med modifikation. Ja, det är mindre, och ja, det finns ordentliga likheter, men olikheterna för en utsocknes betraktare förefaller vara större. Arkitekturen, mentaliteten, närheten. Alla de tre länder vi besöker på denna resa har en historia vi i mesiga Sverige aldrig kommer att förstå. Ockupationer, krig, styren och tillhörande olika maktfullkomliga statsskick under hundratals år. Somliga av städerna påverkades mer än andra och det har givetvis haft resultat i vart man tagit vägen när det varit dags för ny förändring. Kroatien förefaller ha varit lite lyckligt lottat, trots allt. Man "lurades" in i Jugoslavien, som vår guide Zee antydde, men det stärkte nog mer den nationella känslan än skadade den. Man har alltid stått väst närmre så när Kroatien blev självständigt igen var man snabb på att hitta tillbaka. Att man har större delen av kustlinjen i Balkan gör ju inte det hela svårare. Inte heller att mycket av den kommunistiska makten centrerades kring Belgrad, vilket syns tydligt på husen. Inte så mycket stora partikomplex här, inte vad vi sett i alla fall. Sen ska vi vara ärliga också och nämna att de inte drabbades hårt av bombningar, så i stort sett allt i stadskärnan har fått utvecklas "normalt".

 

Mentaliteten, ja. Jösses vad alla är vänliga här! Inget undvikande, översittande tonläge, alla verkar vilja hjälpa till. Det fick vi prov på flera gånger under dagen. Vi hade bokat en guidning runt staden med Segway, premiär på detta fordon för alla fyra. Det var dock lite oklart var vi skulle möta upp guiden, men vi hittade en folder i ett ställ på turistbyrån och där stod det att mötesplatsen var Hotel Westin. Det lokaliserades på kartan och vi knallade iväg. Vi kom fram till Westin i tid, men såg inga Segways... Vi frågade en hotellanställd som vänligt hänvisade oss till receptionen. Där fick vi all hjälp bi kunde behöva. Tjejen letade upp numret till guiden, ringde honom och kollade. Han visste vilka vi var, men vi hade gått till fel ställe. Vi fick luren och pratade med honom och sen lämnade vi tillbaka den och guiden bad receptionisten att på karta visa oss hur vi hittade rätt. Vi gick iväg och efter tiominuters promenad var vi på rätt plats! Det roliga är ju att hon inte hade någon anledning att göra detta. Hon kunde sagt att det där var inte i hotellets regi, så det visste hon inget om, vi fick väl ringa dem och lösa det själva. Håll med om att ni varit i situationer där ni fått just det bemötandet? Men, detta var bara början...

 

På väg till den riktiga mötesplatsen började det regna. Inget ösregn, men lite skvättande så att någon av oss tog fram paraply i alla fall. Vår guide började då med att berätta att vädret var ett problem. Våta gator gav hala trottoarkanter och likaledes hala kullerstenar i gamla delen av staden. Säkerheten måste gå först och nu var han helt enkelt inte säker på att han kunde genomföra aktiviteten. Vår besvikelse måste ha lyst ur våra ögon för han sa att han kunde tänka sig att vänta en halvtimme och se om vädret blev bättre och även om det inte blev det så skulle vi får åka lite på en terass han använde för att folk skulle få träna lite. Han hade kunna säga att det inte blir något, vi hade inte haft något att säga emot utan hade fått svälja förtreten. Vi tog en espresso inne på Hotell Esplanade, Zagrebs första lyxhotell, som byggdes 1925 för att hysa de rika resenärerna på Orientexpressen. Vi tyckte givetvis att vädret hade blivit bättre, Zee, vår guide, höll inte riktigt med, men han sa att han såg hur gärna vi ville så han skulle göra ett undantag. Vi skulle börja, se hur det gick, och framför allt hur det såg ur på kullerstenarna när vi kom dit. Var det för illa fick vi avbryta. Nu var det ju som så, som minnesgoda läsare kommer ihåg, att vi hade ju redan varit där! Vi frågade då om vi kunde byta ut den delen mot att åka till en berömd kyrkogård (Zagrebs motsvarighet till La Per Lachaisse (?) i Paris) och det verkade vara dealbreakern, för där och då bestämde han att vi skulle köra. Efter några minuters övning gav vi oss av, alla riktigt duktiga på Segway. Det är en väldigt intuitiv maskin, har du väl fått känslan för de små rörelserna och vilka muskler som ska användas så går det av sig själv. Det dröjde inte länge innan vi körde slalom mellan vägstolpar, kryssade bland gångtrafikanter och körde ifrån ilskna hundar. Vid lite olika stopp berättade Zee om stadens och landets historia och såväl likheterna som skillnaderna mot Serbien bekräftades. Kyrkogården var väl värd ett besök och då den låg på vår lista över saker vi ville göra kunde vi nu bocka av sen. Två flugor på smällen! Och notera, ännu ett vänligt bemötande från någon som hade kunnat agera helt annorlunda.

Den fysiska aktiviteten Segway-åkandet hade inneburit hade gjort oss lite småsugna på lunch och då vi efter detta skulle sätta oss i bilen och köra till Ljubljana samma dag, så lite grund behövdes allt. Vi betalade för guidningen inne på hotellet och det visade sig att tjejen som hjälpte oss kunde svenska! Hon hade läst det i skolan och tyckte det var kul att få öva. Vi frågade henne om lunchtips och hon visste inte riktigt hur hon skulle göra för att hjälpa oss tillräckligt. Hon tipsade högt och lågt om ställen och i förbigående, lite försynt, undrade hon om vi provat Strukli, en lite enkel, lokal rätt bestående av keso i smör/filodeg som gratineras i ugn med ost. Inget stort, men väldigt typiskt för Zagreb. De gjorde den i deras egen bistro och den var inte vidare dyr. Vi tackade för tipset och inom kort satt vi i solen och åt gratinerad keso för fulla muggar. Enkelt och gott, precis vad vi efterfrågade. Hon hade kunnat fösa in oss i deras dyra restaurang (hotellet är femstjärnigt) eller långt bort i stan, men hon tipsade om något enkelt, något hon var stolt över som kroat. Det var fyra nöjda svenska flin som lämnade Kroatien denna dag och styrde kosan mot Slovenien.

 

Zagreb ligger nära gränsen, så inom knappa två timmar var vi på plats på ännu ett Best Western Premier hotell. I Slovenien gäller att ha en vignette i rutan för att få köra på motorvägen men det hade vi läst om så det fixade vi på en mack i Kroatien. Det kan bli dryga böter annars och med jämna mellanrum passerade vi kontroller med kameror som automatiskt kontrollerade så vi betalt. Undrar hur lång tid det dröjt innan vi haft blåljus i nacken om vi kört utan märke i rutan.

 

Väderprognosen hade varnat för regn i Ljubljana och lite duggade det när vi körde in i stan. På receptionsdisken i hotellet fanns en prognos som talade om hällregn dagen därpå, lagom kul. Men vi låter oss inte nedslås utan gav oss ut på staden. Vi började på stadsmuseet (vår bana trogen strax innan de stängde, maximalt tidsutnyttjande) och när vi var där började det vräka ner utomhus. Vi log eftersom vi lurat nederbörden än en gång och när vi var färdiga knallade vi ner mot floden och började strosa bland restauranger och serveringar. Regnvåta gator, men gemytligt. Vi tittade upp emot slottet/borgen på kullen ovanför staden, ännu en som skulle ha en bergbana för att ta sig upp. Plötsligt, en blixt. Kort därefter, ett muller. Och sedan: skyfall! Ja jösses jävlar. Där stod vi utmed husväggen och tryckte. Vi hade paraplyer och regnjackor (och min Tilleyhatt!) men efter ett tag började ju fukten krypa in ändå. Planen var att äta middag på borggården uppe på slottet så efter ett tag sket vi i regnet och tog bergbanan upp till toppen av berget. Klockan var ungefär halv sju. Restaurangen stängde 18. Morr. Bästa tröst mot sådant och i sådant väder är dock Irish Coffee och ett café/bar var öppet, så vi kunde snabbt komma på hyfsat rätt köl igen och flexibla som vi är byta kvällens bespisning mot morgonens planerade lunchställe, Sokol, så vi åkte ner igen, letade upp detta etablissemang och klev in. Jackpot! Rustik inredning, kraftiga träbord, umpa-bumpa-aktig musik och en meny full av kött och rejäla maträtter samt egenbryggt öl. Jag var i himmelriket och hade svårt att välja från menyn, men det blev till slut en "game plate" bestående av vildsvin, hjort och rådjur med tillbehör och en immande sejdel. Jag ångrade inte en tugga. En plommonsnaps före maten och en cognac efter och regn & fukt var som bortblåst ur sinnet. Detta ställe kan rekommenderas!

 

Väl tillbaka på hotellet avslutade vi i baren med var sin nattfösare och var väldigt nöjda med dagen som helhet, väder och urusel barservice till trots. Rätt som det var slog någon en klubba i huvudet på undertecknad och tröttheten tog överhand. Låt oss säga att jag inte brydde mig om att botanisera bland hotellets olika kuddmenyer. Den som låg på sängen dög utmärkt, jag somnade ovaggad.

 

Skickat via Blogsy