Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

Idag blev vi smärtsamt påminda om ansvaret man har som djurägare. Det är inte bara något mysigt, gulligt trevligt som fungerar som en extra familjemedlem, det är ett levande väsen, vars liv och död du ansvarar för. Vår äldste katt, Sinus, har varit hos oss sedan 2004. Han föddes i februari men han flyttade hem till oss först efter sommaren. Något år senare flyttade hans halvbror Eifel in och de två domderade här i huset bäst de kunde. Förra året fick Eifel njursvikt och gick bort, som ni nog minns. Sinus har varit ensam efter det och den förändringen i kombination med att många i familjen flyttade hemifrån samtidigt gjorde att hans jamande oro först kopplades med detta. Det blev dock värre och vi fick beskedet av veterinären att han hade problem med sköldkörteln. Detta fick han medicin för, men den behövde liksom "ställas in" så det blev en del resor med bil till veterinären, något Sinus INTE gillade. Han blev stressad av detta, ett par gånger så till den grad att han f

Vårt hotell har ingen frukost, men 25 meter från dörren ligger en liten taverna som förstått att turisterna som bor på de små hotellen i kvarteren vill ha i sig något på morgonen, så de öppnar 8 och serverar en enklare frukostmeny. Lite olika toasts samt ägg & bacon, kaffe och te inkluderat. Ingen buffé, du beställer från meny, men det räcker för att komma igång på dagen. Vi tänkte ge Picasso ännu en chans idag och gav oss därför iväg för att vara vid museet när det öppnade. Till Dalí ringlade fortfarande köerna långa, men på andra sidan var det kortare. De hade inte öppnat grindarna ännu och nu stod lyckan oss bi på ett annat sätt eftersom kön utgick från en sida grinden, men den öppnades på den andra. Jag observerade det och vips var jag förste man vid biljettluckan denna soliga måndag. Stället är stort och i flera våningar, men vi koncentrerade oss på den våning där Picasso hängde och gick runt där och såg honom, Miro, Gris, Dalí med flera och bockade av de flesta på vår gu

Lördagen var dagen då pilgrimsdelen av resan definitivt tog slut. Efter frukost promenerade vi till järnvägsstationen för att hämta ut vår hyrbil och tydligen är inte Avis i Spanien vana vid att man bokar bil nio månader innan man ska ha den för det var svårt att hitta vår bokning, sen försökte de ge oss en mindre bil och blåsa oss på fri körsträcka. Oss lurar man dock inte och när Avisbruden suckat och himlat med ögonen ett tag fick vi en Opel Astra och gav oss iväg.   Jösses vilka vägar. Sextio mil gick på cirka sex timmar inklusive en fika och ett lunchstopp. Breda, släta, 120-vägar hela sträckan och väldigt lite trafik. Tveksam till om du kan köra så långt i Sverige någonstans på motsvarande vägar. Strax efter 15:00 lämnade vi in bilen vid T4 på Madrids flygplats, hämtade ut vårt inlämnade bagage och tog tunnelbanan in till centrala Madrid. Vårt hotell ligger nära Puerta del Sol och är ett minimalistiskt litet pensionatliknande boende. På en våning i en liten port mitt i den

Vädret håller i sig. Skurar och tio grader. När man ser bilder hemifrån förstår man att ni inte är avundsjuka. Idag fick vi reda på att Galicien är Spaniens Borås, det vi har nu är det typiska vädret, de fyra dagar vi hade utan regn var undantag. Kul för oss. Nå, vi låter oss inte nedslås av detta, vi tar dagen och dess väder som det kommer.   Vi började dagen med att köpa en audioguide över katedralen och dess tillhörande museum. Klockan 12 varje dag hålls en mässa för pilgrimer och vad vi förstått inkluderade denna ett spektakulärt svängande av ett rökelsekar, " Botafumeiro " över hela församlingen. Vi började därför inne i katedralen för att inte behöva avbryta museibesöket för mässans skull. Katedralen började byggas för över 1 000 år sedan. Den stod "klar" ungefär 200 år senare, men den har förändrats och byggts på långt därefter. Det hela började alltså med att någon snubbe fann lite benknotor och bestämde att dessa tillhörde aposteln Jakob och att man där

Xan Xoro levde upp till sin standard även på morgonen. Äntligen en rejäl frukost! Idag hade vi dessutom inte bråttom alls, det var ju bara 12 km att gå. Lagom tills vi var utcheckade och klara kom regnet som prognosen var full av så det var regnskydd och dito jacka på. Det började med ett lätt duggregn men gick efter ett tag över i ett mer ihållande stadigt regn. Aldrig ösregn, men som sagt, ihållande. Vi hade först tänkt att vi skulle stanna halvvägs för en liten fika, mest bara för mysfaktorn, men efter en stund var vi alla våta på byxorna och det kändes inte som om man ville sätta sig ner med våta brallor. Bättre då att hålla igång och på så sätt hålla sig lite varm från insidan åtminstone.   Min ryggsäck satt perfekt idag, jag kände knappt av den alls och vi höll ett rejält bra tempo. Vid sex kilometer slank vi in i ett kapell för att få oss en stämpel och strax därefter kunde vi skönja Santiago i dalgången framför oss. En skylt förkunnade att det var 4,7 km kvar till katedr

Idag har varit en tyngre dag, både gällande kraften i kroppen och orken i knoppen. I morse var det svalt och skönt, nattens regn hade dragit bort och med rykande andedräkt och morgonfukt i skägget gick vi iväg 8:30, dvs en halvtimme tidigare än vanligt. Vi hade ännu en lång dag framför oss och vi hade läst att mot slutet här började det bli gott om folk på caminon. En del bussas in bara för att gå den sista biten, men det är också så att framåt slutet ansluter en del andra vandringsleder till denna. Det var friskt och skönt och det kändes bra. Jag fick undervisa sällskapet i vad en liksvamp är och en del fågelläten identifierades också. Är det ryggsäcken som väcker upp den gamle Fältbiologen i mig? Efter ett tag började det dock gå trögt. Först tänkte jag att jag hade förtagit mig på mördarbacken igår, men jag bestämde mig till slut för att det var den näst intill obefintliga frukosten i Arzua som var boven i dramat. Den var fattigast hittills med bara kaffe och några rostade mackor.

Mina pratglada grannar höll låda till cirka 23:30 och till min stora glädje började mumlandet igen klockan 07:00 i takt med att de snoozade sin surrande telefon som väckarklocka. Fint med morgonpigga människor. Man tycker det är lite märkligt, de borde ju från sitt håll hört oss och därmed vetet hur lyhört det var? Men, de var väl lika intelligenta som de som körde sina rullväskor över klinkersgolvet i korridoren utanför rummen 07:05. Man upphör aldrig att häpnas. Nå, då kan jag ta tillfället i akt här på morgonen och fråga er, kära läsare, om ni vet vad detta är: De här små smala husen/byggnationerna ser vi på var och varannan gård vi passerar. Det finns ingen synbar ingång, inga fönster, bara dragiga väggar. Riktigt gamla är i trä, nyare i tegel. I morse gick vi förbi en på nära håll och kunde konstatera att just den användes till att torka majs, så någon form av torkskåp är det frågan om helt enkelt. Dagen bjöd på kuperad terräng. Vi startade 09:00 som vanligt, efter