Fredag 8 mars 2013
Låt mig nu berätta vad som hände när det skulle förhandlas om min anställning.
Tid var bokad till 10:00 och jag skulle komma 9:30 för att gå igenom allt med fackombudet. Jag var tidigare än så, hade kört Lotti till jobbet så jag satt och ugglade i bilen en stund men till slut gick jag upp till Ledarnas kontor för att vänta på Peter, mitt fackombud. Jag hade skickat honom tidigare mina åsikter om vad vi borde förhandla oss till, mina avtal och lite annat och han hade konsekvent inte egentligen kommenterat något av det. Jag tolkade det som att han inte ville gå in i detalj i förväg och på så sätt ge mig eventuellt falska förhoppningar. Fine. I mitt första samtal med dem fick jag veta att jag skulle kunna räkna samman alla mina år inom Elanders när det gällde uppsägningstid och enligt avtalet skulle det ge mig sex månader. Kändes bra. När jag pratade med Peter fick jag dessutom veta att detta även gällde när det handlade om turordning. Ännu bättre, då hade vi förhandlingskraft för ett utköp. Jag hade förklarat för Peter situationen med att jag var anställd i ett svenskt bolag men jobbade i Polen. Han hade allt han behövde.
Klockan blev 9:30 men inget ombud dök upp.
Klockan blev 9:35 och inget ombud hörde av sig.
Klockan blev 9:40 och då kom en kollega till ombudet till mig och sa att denne ringt till Peter och frågat var han var. Fast i trafiken. Det hade gått att ringa... Strax före 9:45 dök han upp och nu hade han lite tur för det skulle visa sig att även Elanders var sena, men det kunde han ju inte veta. Vi snackade ihop oss lite, han undrade vad min lägsta gräns för uppsägningstid var för förhandling, han antydde till och med att vi kanske kunde förhandla oss till mer. Han sa ingenting som refererade till mina mail och kanske borde jag reagerat då, men...
Elanders kom. Bara HR. Chefen som hade verkställt mitt varsel kunde inte komma. Snyggt. Jag satt med, men höll mig passiv, de pratade om mig i tredje person. Helt OK. Vi gick igenom arbetsfri uppsägning, avräkningsfritt, anmälan till trygghetsrådet, allt löpte på bra. Så kom diskussionen om uppsägningstid. Och här insåg jag att mitt ombud inte läst på alls. Det visade sig nämligen att eftersom det bolag (det organisationsnummer) jag var anställd i nu, inte var del av Elanders när jag var anställd där förra omgången så kunde jag inte räkna samman åren. En liten teknikalitet i LAS, men en väl så viktig sådan. Resultat: från en förhoppning om minst ett halvårs uppsägning blev det raskt reducerat till en (1) månad. Hoppsan. Inte undra på att det var så lätt att få arbets- och avräkningsfritt... Vi hade enskilda överläggningar och jag försökte påpeka att det bolag jag faktiskt jobbat i funnits hela tiden men det hjälpte inte. Elanders hade formellt rätt, nu kunde vi bara hoppas på deras goda vilja. Vilket visade sig var lönlöst. Vi menade att eftersom jag var beredd att avsluta snabbt och åka hem, att jag kastades ut i arbetslöshet, att jag faktiskt lagt en hel del år inom Elanders kanske kunde få dem att ge mig i alla fall tre månader. Kalla handen. Två då? Icke sa Nicke. Kan ni inte ge någonting? Jo, vi kan göra som så att vi sätter uppsägningen vid månadsskiftet så att april blir uppsägningsmånaden, i praktiken fick jag alltså två extra veckors uppsägningstid. Storartat.
Jag var ganska tom i detta läge. Det här var ju inte vad jag tänkt. Nu blev allt annorlunda. Det stod ju dock klart att detta var vad vi hade att acceptera. Ombudet undrade om jag ville slåss för en eventuell turordning, men jag kände i det läget att jag ville ha så lite med företaget att göra som möjligt. Tror dessutom att väldigt få, om ens någon, anställts efter mig i bolaget i fråga. Då har HR mage att säga: "Om det är någon fråga vi har efter att du har åkt hem så hoppas jag det är OK att vi ringer dig?" Jag tittade på mitt ombud och frågade om jag gjorde bort mig om jag sa vad jag tyckte nu. Han tittade på mig med ett snett leende och sa att det var fritt fram.
- Vad sitter du och säger? Du har precis benhårt hänvisat till en teknikalitet i form av ett organisationsnummer för att minimera min uppsägningstid, fast du mycket väl vet att jag inte satt min fot på den firman. Att jag lagt 14 månader på Elanders i Polen, lämnat min familj i Sverige, åkt fram och tillbaka varje vecka, jobbat betydligt mer än heltid bryr sig inte Elanders om, det har inget värde alls. Vi ber om en eller ett par extra månader, du slår dig för bröstet och tycker du är storartad som ger två extra veckor. Man slänger ut mig i arbetslöshet, ingen har sagt att jag gjort något fel i mitt yrkesutövande utan man skyller på arbetsbrist fast det polska bolaget är det som det satsas mest på i hela koncernen. Man är väldigt tydlig med att man vill bli av med mig så fort som det bara är möjligt, och så säger du att du vill kunna ringa mig?
- Jag tar tillbaka det, har full respekt för vad du säger.
- Vet du vad, det tror inte jag. Jag tror inte du förstår alls. Jag tror du bara är hitsänd med order om vad du får säga och inte, du har inget eget mandat alls.
Därefter knep jag igen. Hade jag gått längre kunde det blivit dumt. Mötet avslutades, nödtorftiga handslag.
Elanders gör alltså formellt rätt. Jag brukar alltid själv säga att en arbetsgivare bedriver ingen välgörenhet och jag står för det. Jag hade antagligen agerat precis som HR gjorde, då det är det bästa för företaget. I ett annat blogginlägg kanske jag avhandlar mina känslor kring hela processen som sådan, men inte här. Det som dock är jävligt olyckligt är att det är ju tydligt att om mitt ombud, Peter, hade kollat allt jag skickade till honom hade han kunnat upptäcka detta tidigare. Det hade antagligen inte påverkat utfallet av förhandlingen, Elanders hade ju bestämt sig, men han hade kunnat förbereda mig. Jag hade kunnat komma dit denna dag med en korrekt föreställning om vad jag hade att vänta mig. Nu blev det liksom dubbla örfilar.
Så, nu vet ni. Självklart är ovanstående färgat emotionellt, men det är väl min rätt att skriva så på min blogg. Det faktiska stämmer dock. Jag sa verkligen det där till honom. Det kändes skönt. Nu går vi vidare.
Sa jag att fackombudet heter Glader i efternamn?
Tid var bokad till 10:00 och jag skulle komma 9:30 för att gå igenom allt med fackombudet. Jag var tidigare än så, hade kört Lotti till jobbet så jag satt och ugglade i bilen en stund men till slut gick jag upp till Ledarnas kontor för att vänta på Peter, mitt fackombud. Jag hade skickat honom tidigare mina åsikter om vad vi borde förhandla oss till, mina avtal och lite annat och han hade konsekvent inte egentligen kommenterat något av det. Jag tolkade det som att han inte ville gå in i detalj i förväg och på så sätt ge mig eventuellt falska förhoppningar. Fine. I mitt första samtal med dem fick jag veta att jag skulle kunna räkna samman alla mina år inom Elanders när det gällde uppsägningstid och enligt avtalet skulle det ge mig sex månader. Kändes bra. När jag pratade med Peter fick jag dessutom veta att detta även gällde när det handlade om turordning. Ännu bättre, då hade vi förhandlingskraft för ett utköp. Jag hade förklarat för Peter situationen med att jag var anställd i ett svenskt bolag men jobbade i Polen. Han hade allt han behövde.
Klockan blev 9:30 men inget ombud dök upp.
Klockan blev 9:35 och inget ombud hörde av sig.
Klockan blev 9:40 och då kom en kollega till ombudet till mig och sa att denne ringt till Peter och frågat var han var. Fast i trafiken. Det hade gått att ringa... Strax före 9:45 dök han upp och nu hade han lite tur för det skulle visa sig att även Elanders var sena, men det kunde han ju inte veta. Vi snackade ihop oss lite, han undrade vad min lägsta gräns för uppsägningstid var för förhandling, han antydde till och med att vi kanske kunde förhandla oss till mer. Han sa ingenting som refererade till mina mail och kanske borde jag reagerat då, men...
Elanders kom. Bara HR. Chefen som hade verkställt mitt varsel kunde inte komma. Snyggt. Jag satt med, men höll mig passiv, de pratade om mig i tredje person. Helt OK. Vi gick igenom arbetsfri uppsägning, avräkningsfritt, anmälan till trygghetsrådet, allt löpte på bra. Så kom diskussionen om uppsägningstid. Och här insåg jag att mitt ombud inte läst på alls. Det visade sig nämligen att eftersom det bolag (det organisationsnummer) jag var anställd i nu, inte var del av Elanders när jag var anställd där förra omgången så kunde jag inte räkna samman åren. En liten teknikalitet i LAS, men en väl så viktig sådan. Resultat: från en förhoppning om minst ett halvårs uppsägning blev det raskt reducerat till en (1) månad. Hoppsan. Inte undra på att det var så lätt att få arbets- och avräkningsfritt... Vi hade enskilda överläggningar och jag försökte påpeka att det bolag jag faktiskt jobbat i funnits hela tiden men det hjälpte inte. Elanders hade formellt rätt, nu kunde vi bara hoppas på deras goda vilja. Vilket visade sig var lönlöst. Vi menade att eftersom jag var beredd att avsluta snabbt och åka hem, att jag kastades ut i arbetslöshet, att jag faktiskt lagt en hel del år inom Elanders kanske kunde få dem att ge mig i alla fall tre månader. Kalla handen. Två då? Icke sa Nicke. Kan ni inte ge någonting? Jo, vi kan göra som så att vi sätter uppsägningen vid månadsskiftet så att april blir uppsägningsmånaden, i praktiken fick jag alltså två extra veckors uppsägningstid. Storartat.
Jag var ganska tom i detta läge. Det här var ju inte vad jag tänkt. Nu blev allt annorlunda. Det stod ju dock klart att detta var vad vi hade att acceptera. Ombudet undrade om jag ville slåss för en eventuell turordning, men jag kände i det läget att jag ville ha så lite med företaget att göra som möjligt. Tror dessutom att väldigt få, om ens någon, anställts efter mig i bolaget i fråga. Då har HR mage att säga: "Om det är någon fråga vi har efter att du har åkt hem så hoppas jag det är OK att vi ringer dig?" Jag tittade på mitt ombud och frågade om jag gjorde bort mig om jag sa vad jag tyckte nu. Han tittade på mig med ett snett leende och sa att det var fritt fram.
- Vad sitter du och säger? Du har precis benhårt hänvisat till en teknikalitet i form av ett organisationsnummer för att minimera min uppsägningstid, fast du mycket väl vet att jag inte satt min fot på den firman. Att jag lagt 14 månader på Elanders i Polen, lämnat min familj i Sverige, åkt fram och tillbaka varje vecka, jobbat betydligt mer än heltid bryr sig inte Elanders om, det har inget värde alls. Vi ber om en eller ett par extra månader, du slår dig för bröstet och tycker du är storartad som ger två extra veckor. Man slänger ut mig i arbetslöshet, ingen har sagt att jag gjort något fel i mitt yrkesutövande utan man skyller på arbetsbrist fast det polska bolaget är det som det satsas mest på i hela koncernen. Man är väldigt tydlig med att man vill bli av med mig så fort som det bara är möjligt, och så säger du att du vill kunna ringa mig?
- Jag tar tillbaka det, har full respekt för vad du säger.
- Vet du vad, det tror inte jag. Jag tror inte du förstår alls. Jag tror du bara är hitsänd med order om vad du får säga och inte, du har inget eget mandat alls.
Därefter knep jag igen. Hade jag gått längre kunde det blivit dumt. Mötet avslutades, nödtorftiga handslag.
Elanders gör alltså formellt rätt. Jag brukar alltid själv säga att en arbetsgivare bedriver ingen välgörenhet och jag står för det. Jag hade antagligen agerat precis som HR gjorde, då det är det bästa för företaget. I ett annat blogginlägg kanske jag avhandlar mina känslor kring hela processen som sådan, men inte här. Det som dock är jävligt olyckligt är att det är ju tydligt att om mitt ombud, Peter, hade kollat allt jag skickade till honom hade han kunnat upptäcka detta tidigare. Det hade antagligen inte påverkat utfallet av förhandlingen, Elanders hade ju bestämt sig, men han hade kunnat förbereda mig. Jag hade kunnat komma dit denna dag med en korrekt föreställning om vad jag hade att vänta mig. Nu blev det liksom dubbla örfilar.
Så, nu vet ni. Självklart är ovanstående färgat emotionellt, men det är väl min rätt att skriva så på min blogg. Det faktiska stämmer dock. Jag sa verkligen det där till honom. Det kändes skönt. Nu går vi vidare.
Sa jag att fackombudet heter Glader i efternamn?
Kommentarer
Skicka en kommentar