I Wanda, I wonder...
Jag ska inte påstå att jag blev förvånad. Jag visste att risken fanns. Men jag var nog inte beredd.
Det är troligen för tidigt att blogga om detta nu, men lika bra att sätta igång på något sätt. Jag får massivt stöd hemifrån, Lotti och barnen är mina största supporters, men när mörkret faller över Płońsk så är jag ensam med mitt huvud och då skadar det nog inte att ventilera lite.
Jag blev varslad om uppsägning i måndags. Mötet jag blev kallad till var egentligen för att diskutera en förändring av mitt anställningsavtal. Redan i december kom det upp att man ville flytta min anställning till att jag blev anställd i Polen istället. Man erbjöd mig nya villkor som skulle innebära en sänkt nettoinkomst med cirka 20% och det var jag inte speciellt trakterad av. Det var jag tydlig med att påpeka och de diskussionerna ihop med utredning om exakt hur ett polskt anställningsavtal skulle se ut gjorde att det hela drog ut på tiden. För någon vecka sedan påminde jag om att det kanske borde tas upp igen och jag fick bifall på det samt en kallelse till möte i måndags. Ett möte med rubriken "Anställning". Lustigt hur ett ord kan ändra innebörd på 20 minuter. Mötet handlade aldrig om mitt avtal eller mina villkor. Jag fick veta direkt att vi är på väg in i en lågkonjunktur, att vinsterna viker och att man från högsta ledning bestämt att nedskärningar måste göras och tyvärr är min tjänst en av de som berörs.
"Tyvärr"? Oh bitch, please. Om du vore så ledsen, skulle du då inte hitta någon annan att varsla? Jag ifrågasätter inte beslutet eller valet som sådant, det ligger säkert en tanke bakom det, men göm dig inte bakom företagsledningen. De väljer inte person, det gör du. Ha stake nog att stå för det. Sen förstår jag. Jag är sent anställd, förhållandevis dyr och lite krånglig som inte går med på en lönesänkning. På det här sättet blir det inget krångel med turlistor och man gör två flugor på smällen. Jag har suttit på arbetsgivarsidan, underskatta inte min förmåga att begripa.
I det vakuum som nu uppstått mellan det första mötet och väntan på dels en kontakt med facket och en kallelse till en formell förhandling funderar jag på hur jag känner. Det är en märklig blandning av ilska, förvirring och lättnad. Jag har aldrig blivit uppsagd så här förut, är detta normalt? Ena stunden gräver jag ner mig i jobb, nästa är jag tämligen apatisk och funderar på varför jag ska lägga kraft på detta över huvud taget. Klockan 11 funderar jag på hur jag smidigast ska kunna i omgångar ta hem mina grejer från Polen och klockan 11:45 hur jag ska kunna lämna över kunder och projekt så bra som möjligt. På morgonen funderar jag på hur skönt det ska bli med lite "ledigt" och lagom till eftermiddagskaffet oroar jag mig för att jag inte kommer hitta jobb. Lagom till lunchmackan glider tanken upp att det kanske är dags att prova på något annat, sadla om helt och hållet.
På jobbet är det få som vet. De närmsta svenska kollegorna, men ingen av "mina" projektledare. Jag undrar vad de kommer säga. Jag undrar hur länge det dröjer tills de vet. Jag undrar om jag kommer hinna först att berätta för dem. Jag vet att jag kommer sakna dem.
Det är troligen för tidigt att blogga om detta nu, men lika bra att sätta igång på något sätt. Jag får massivt stöd hemifrån, Lotti och barnen är mina största supporters, men när mörkret faller över Płońsk så är jag ensam med mitt huvud och då skadar det nog inte att ventilera lite.
Jag blev varslad om uppsägning i måndags. Mötet jag blev kallad till var egentligen för att diskutera en förändring av mitt anställningsavtal. Redan i december kom det upp att man ville flytta min anställning till att jag blev anställd i Polen istället. Man erbjöd mig nya villkor som skulle innebära en sänkt nettoinkomst med cirka 20% och det var jag inte speciellt trakterad av. Det var jag tydlig med att påpeka och de diskussionerna ihop med utredning om exakt hur ett polskt anställningsavtal skulle se ut gjorde att det hela drog ut på tiden. För någon vecka sedan påminde jag om att det kanske borde tas upp igen och jag fick bifall på det samt en kallelse till möte i måndags. Ett möte med rubriken "Anställning". Lustigt hur ett ord kan ändra innebörd på 20 minuter. Mötet handlade aldrig om mitt avtal eller mina villkor. Jag fick veta direkt att vi är på väg in i en lågkonjunktur, att vinsterna viker och att man från högsta ledning bestämt att nedskärningar måste göras och tyvärr är min tjänst en av de som berörs.
"Tyvärr"? Oh bitch, please. Om du vore så ledsen, skulle du då inte hitta någon annan att varsla? Jag ifrågasätter inte beslutet eller valet som sådant, det ligger säkert en tanke bakom det, men göm dig inte bakom företagsledningen. De väljer inte person, det gör du. Ha stake nog att stå för det. Sen förstår jag. Jag är sent anställd, förhållandevis dyr och lite krånglig som inte går med på en lönesänkning. På det här sättet blir det inget krångel med turlistor och man gör två flugor på smällen. Jag har suttit på arbetsgivarsidan, underskatta inte min förmåga att begripa.
I det vakuum som nu uppstått mellan det första mötet och väntan på dels en kontakt med facket och en kallelse till en formell förhandling funderar jag på hur jag känner. Det är en märklig blandning av ilska, förvirring och lättnad. Jag har aldrig blivit uppsagd så här förut, är detta normalt? Ena stunden gräver jag ner mig i jobb, nästa är jag tämligen apatisk och funderar på varför jag ska lägga kraft på detta över huvud taget. Klockan 11 funderar jag på hur jag smidigast ska kunna i omgångar ta hem mina grejer från Polen och klockan 11:45 hur jag ska kunna lämna över kunder och projekt så bra som möjligt. På morgonen funderar jag på hur skönt det ska bli med lite "ledigt" och lagom till eftermiddagskaffet oroar jag mig för att jag inte kommer hitta jobb. Lagom till lunchmackan glider tanken upp att det kanske är dags att prova på något annat, sadla om helt och hållet.
På jobbet är det få som vet. De närmsta svenska kollegorna, men ingen av "mina" projektledare. Jag undrar vad de kommer säga. Jag undrar hur länge det dröjer tills de vet. Jag undrar om jag kommer hinna först att berätta för dem. Jag vet att jag kommer sakna dem.
Kommentarer
Skicka en kommentar