Mer gnäll och besvär.

Jag har satt mig ner på plats 4D. Gångplats, som vanligt. Hellre bli knuffad på av serveringsvagnen då och då än att vara inträngd mot väggen. Det är Lufthansa/Eurowings som bär mig mot Düsseldorf, på väg hem över helgen. Jag är trött. Trött sådär intill benet. Jag kände det när jag satte mig ner i de gråa läderstolarna på planet som förefaller nytt på så många sätt. Jag blev varm av trötthet, nästan så jag kände mig febrig. Kroppen bara sjönk ihop och all kraft gick ur benen. Det är inte längre ett par lår i mina Meyer-brallor, det är dödkött. Det kryper lite innanför skinnet. Ögonen vill sluta sig, men inte förbli stängda. Det handlar inte om sömnighet, det handlar om fysisk trötthet, utmattning.
 
Varför då? Har jag ansträngt mig massor i veckan? Inte alls. Jag har som vanligt gått till och från jobbet, men det är ju inget som skulle föranleda detta. Jag var på gymet i onsdags, sprang en knapp timma, men jag tog inte ut mig. Vi var i Warszawa igår och firade Lucia, men det blev inte senare än om jag hade stannat hemma en vanlig dag. Men jag lurar ingen, allra minst mig själv. Det här handlar inte om fysisk trötthet eller överansträngning, det här är en mental utmattning. Min hjärna har gått på högvarv större delen av veckan och veckorna innan denna har den varvat upp. Jag är inte säker på att klimax har nåtts ännu, högst troligt inte, hur gärna jag än skulle vilja.
 
Så vad har hänt? Massor Bertil, massor... Jag ska dock inte trötta ut er med hela den historien. Vad det i slutänden handlar om är några springande punkter:
- Min chef har slutat
- Platschefen i Polen slutar
- Ny platschef blir min nye chef
- Ytterligare en chef i Sverige ska sätta mitt avtal och mina arbetsuppgifter för 2013
 
Förändring är jobbigt, det vet vi. Kan till och med vara farligt om vi inte passar oss. Men det är inte förändringen i organisationen som sådan som tröttar mig, den kan jag hantera, såpass mycket har jag varit med om förr. Däremot, det sätt man nu väljer att hantera mig och min tjänst, det tär på krafterna. Att gå in på detaljer är inte meningsfullt här, troligen inte heller vidare intelligent, men i grova drag handlar det om att försämra vissa delar av avtalet så drastiskt att man börjar ångra att man tog jobbet från första början. Andra delar av det är så luddigt presenterat och (än så länge) så oklart i detaljer att det inte ens ger möjlighet till ställningstagande, kanske till och med den delen kommer uppväga den andra? Jag vet inte. Och det är väl just ovissheten, osäkerheten, gungflykänslan som gör att hjärnan och sinnet tröttas ut. De vill nämligen ha detta klart före nyår. Nyår. Det är i praktiken en vecka kvar att jobba på då.
 
När den första delen av förslaget kom blev jag helt nollställd. Jag blev blank. Vad var det jag precis läste? Läste jag rätt? Missade jag något i tankebanorna? Jag läste igen. Nej, jag hade uppfattat det hela rätt första gången. Pulsen gick upp, ett kallt hål i mitten av magen grävdes fram och en lätt fladdrande känsla i bröstkorgen växte sig starkare. Hålet och fjärilen har dröjt sig kvar hela veckan. Vare sig sömn, mat, alkohol, träning eller kulturella distraktioner har bitit på dem, de verkar trivas bra där de sitter. Jag läser saker, men vet inte vad. Jag ser på tv, men hör inte vad som sägs. Jag lyssnar på kollegor men märker inte om de ställer en fråga. Jag skrattar inte åt vitsar, inte ens HöHöHö-skämt på neandertahlnivå. Jag är, på sätt och vis, ett mentalt vrak delar av dagen.
 
Lyckligtvis har jag ju gått i terapi och lärt mig ett och annat om mig själv och hur jag fungerar. Detta hjälper mig att inte fastna i onda tankemönster och cirklar. Jag kan resonera med mig själv och ta mig själv i skjortkragen. Tills hela det här är löst är det dock enbart temporärt, det blir en sorts konstgjord andning, och det vet vi ju att det inte håller i längden.
 
Jag stör mig på att jag låter det här hända. Varför såg jag inte till att ha ett mer vattentätt avtal när jag gav mig in i det? Varför såg jag inte riskerna, hur kunde jag missa luckorna? Det var ju liksom inte som vilket jobbyte som helst, det handlade ju om ett jobb utomlands, veckopendling, frånvaro, skifte i ansvarsbalansen i familjen och i hemmet. Inga små grejer direkt. Ni sitter jag här med dåligt samvete över hur detta kommer drabba oss alla ifall det hela faller ut i värsta tänkbara scenario. Var det värt detta då? Ditt ego, din egen upplevelse, din självbild, din frånkoppling. Var kommer du hamna? Är du beredd att ta konsekvenserna? Borde du inte tänkt på detta tidigare?
 
Jag har surfat efter information (googlat och läst lite inlägg), ringt rådgivande samtal och pratat med folk runt omkring mig, men allt detta till trots så känner jag att jag står ensam. Ingen kan fatta beslutet åt mig, ingen kan/bör/vill ge mig råd om hur jag ska gå vidare och jag kräver inte det av någon heller. Men visst hade det varit skönt om någon kunde peka och säga: "Det här är rätt beslut". Så mycket ställs på ända, så många saker hamnar i en riskzon jag inte såg för ens ett halvår sedan. Det kan vara helt obefogad oro, men det är dock en högst påtaglig oro.
Kallt i Polen
 
Här sitter jag nu fastspänd ett antal kilometer över tyska fastlandet och skumpar till lite då och då. Det är kolsvart utanför fönstren och det känns som om vi påbörjat inflygningen. Vi är ofrånkomligen på väg ner mot marken, vi kommer komma dit inom en snar framtid. Jag själv kommer ingenstans, jag sitter där jag sitter. När jag väl tagit mark och kliver ut ur planet är det dags att fatta beslutet, ska jag leta reda på nästa anslutning så att jag kommer vidare eller ska jag vela runt utan koll på vart jag ska med risk att jag missar ombordstigningen? Självklart ska jag vidare, även efter helgen. Det gäller bara att hitta rätt plan.
 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!