Krakow, dag 2 (Auschwitz/Birkenau)

Den polska staden Oświęcim ligger ungefär en timmas bilresa sydväst om Krakow. Under den tyska ockupationen döptes den om till Auschwitz och är idag symbol för förintelsen och alla de hemskheter denna del av andra världskriget förde med sig. Mer eller mindre direkt efter kriget gjordes platserna om till museum, vilket i sig är fascinerande. Man kan ju tycka att man lika gärna skulle vilja jämna det med marken och därmed försöka glömma detta så fort som möjligt. I över 60 år har man dock kunnat komma och undervisas här, för det är vad det handlar om. Det är inte förvisning eller uppvisande som på ett vanligt museum, det här är en lärdom som behöver tas.

Det är svårt att komma in som enskild besökare, vi läste oss till att vad man fick göra var att komma dit och hoppas på att få plats bland någon förbokad grupp. Vi rullade in på parkeringen vid 10 och tyckte det var lagom, då första insläppet skulle vara 10:30. Nu tror jag vi fått det där om bakfoten, eftersom vår grupp verkade bestå av bara "singlar" men skit samma, vi kom in och ganska snart stod vi under den välbekanta skylten som ingav falskt hopp för alla de fångar som kom hit.

Jag erkänner villigt att jag hade en sak om bakfoten; Auschwitz bestod av två delar, den första som vi besökte nu var en gammal militärförläggning med tegelbaracker. Den andra, Birkenau, var den med den andra ikoniska entrén, med tågspåren in under vakttornet och med de ändlösa raderna av låga baracker. Jag har inte för avsikt att hålla en historielektion här utan berättar kallt hur hela besöket gick till. En engelsktalande guide visade oss runt genom att ge både en historisk bild, men också genom att få oss att relatera till dessa människor, dessa offer. Hon pekade på bilder, om repeterade och bad oss komma ihåg. Hon återkom till vissa kärnpunkter och fick oss därmed att måla upp bilderna själva, om nu inte miljön skulle räcka till. I den första anläggningen gick det ut på att få oss att förstå att det nazisterna gjorde inte var slumpartat, inte ad hoc. De visste precis vad de gjorde, de hade varenda detalj planerad, varenda konsekvens förutsedd. Fångarna fördes hit med löfte om omplacering från miserabla förhållanden i ghetton. De betalade till och med för sina tågresor. De packade med sina viktigaste tillhörigheter i den enda väska de fick ha med sig, det kunde vara ett par fina skor, en docka, familjefoton. När de kom fram efter lång resa ville de bara få en dusch och vila lite. På perrongen stod en officer och delade upp "lasten" i arbetsför eller icke duglig. Direkt efter ankomst. Allt planerat.

– Glöm inte, sa guiden innan vi skulle gå in i den barack där medicinska experiment utförts av Dr Mengele och där fångar svaltes till döds eller straffades genom att stå fyra och fyra i så kallade standing cells, 90x90 cm, nätterna igenom, – Glöm inte att dessa doktorer var män inom medicinen som valde att åka hit. De var inte kommenderade, de ville hit till lägren och syssla med sådant här.
Utanför området, i en stor villa granne med krematoriet, bodde kommendanten, Rudolf Höss. Passande nog blev han hängd bredvid den gaskammare där så många miste livet. Att gå in i den och sedan se de vägg i vägg praktiskt belägna förbränningsugnarna var det sista vi gjorde innan bussen skulle ta oss till område två, Birkenau.

Birkenau är så stort. Så ofantligt stort. Som mest var 90 000 fångar här samtidigt. Men det var aldrig stort nog. På ritningar kan man se att en utbyggnad var planerad, men genomfördes aldrig. När Röda Armén kom sprängde nazisterna gaskammare och krematorier, att de ville utplåna spåren anses vara bevis nog att de var väl medvetna om det brottsliga de höll på med. Helt plötsligt stod vi mitt i händelserna. Vi stod där selekteringen direkt efter ankomst skedde. Vi kände igen det från bilderna tidigare under dagen. Och vi fick gå den väg de flesta fick gå direkt efter ankomst, grusvägen mot gaskammaren. Den är som sagt bara en ruin idag, men tack vare det smarta upplägget tidigare var det inte svårt att visualisera hur detta hade sett ut när det var operativt. Kylan, effektiviteten, strategin. Ja jävlar. Många av de gamla barackerna är fallfärdiga och farliga att gå in i, men några hålls öppna. Se på bilderna nedan. Som i djurstallar hölls fångarna i er våningar, mellan 8-10 personer på var våning. En halv liter kaffe eller te på morgonen, soppa gjord på ruttna grönsaker på kvällen. Inga proteiner, inga vitaminer. Många dog av utmattning och svält. Man skulle spara matransoner av tex bröd, men det vågade man inte då det troligen skulle bli stulet då. Man levde i smuts, bland smittor, löss, råttor. Man frös på vintern och fick värmeslag på sommaren. Och hela tiden, denna strida ström av nya fångar, av folk som skickades till gaskammaren.

Många av de nyanlända som mördades vid ankomst var barn, då de ju inte gick att använda till slavarbete till någon reda. Här funderade jag och CJ; att man soldat kan "gömma sig" bakom att man bara lydde order, det finns det någon sorts logik i, även om det inte på något sätt ursäktar. Men många av dessa soldater hade ju egna familjer, egna barn. Hur kunde de skicka andra barn i döden? Går inte där någon sorts gräns för vad människan klarar, säger inte hjärnan stopp? Uppenbarligen inte. När guidningen närmade sig sitt slut efter en total på över tre timmar flög ett par korpar över området och kraxade, som på beställning. Guiden påtalade viktigheten i att kunskap om detta förs vidare, att det inte dör ut, det finns inte många överlevande kvar i livet. Vi gör det här för de som mördades, för de som inte klarade sig, för de som sattes här för att de inte tänkte på samma sätt som Himmler.

Vi var färdiga. Vi hade kunnat se mer, men det fick vara bra såhär. Vi tog en polsk husmanslunch och bestämde oss för att vi nog får komma tillbaka och fördjupa oss istället. Vi berördes på olika sätt. CJ kände starkast inför de två ton kvinnohår som låg där, och barnskorna. Själv rördes jag mest av känslan att faktiskt stå på de platser där detta hände. I verkligheten. Tillbaka på hotellet lät vi allt sjunka innan vi gav oss ut på stan för mat och dryck igen. Vi pratade igenom dagens händelser, utbytte anekdoter ur familjelivet och bestämde oss för två kommande resor. Vi avslutade som igår på Café Europejska, denna gång inklusive dessert och baske mig om inte klockan blev mitt i natten innan vi slog ihop ögonlocken även denna dag. En mycket bra sådan.