I ensamheten

Jag har varit hemma en vecka. En god vän inom konståkningsvärlden frågade mig hur det gick nere i Polen, nu när jag varit där ett tag och jag svarade att det går bra, för det gör det ju (jag räknar inte knivincidenten). Och så la jag till något som jag inte sagt till någon förut och som inte var vare sig förberett eller inövat; "Jag märker nu när jag är hemma att jag borde vara i Polen". Var ni med där? Kunde ni läsa det utan att tolka det som att jag inte trivs hemma i Sverige? Grattis, då tror jag ni har lyckats hitta rätt frekvens att vara inställd på när ni läser mina alster.

Att komma hem är höjdpunkten på veckan. Min vackra hustru, vårt fina hus, våra emotionellt störda och homotendensuösa katter Geifel och Epilepsinus, mina välartade barn och lugnet i skithuspapprets förlovade dalgång Lilla Edet. Jag längtar efter det och tycker helgerna är på tok för korta, tro inget annat. Men jag jobbar i Polen. Där är mitt jobb, mitt värv, det är där jag presterar den del av mitt liv som alltid varit viktigt för mig att vara bra på, mitt yrke. Efter två månader är jag mer insatt i vad som händer, tar tag i ansvarsområden och känner mig helt enkelt hemma i min roll på jobbet. Jag har långt kvar, det här är bara början, men jag har tydligt landat. Därmed blir jobb på distans, som under denna vecka på resande fot en blandning av den där lite märkliga känslan av att vara ute och göra nytta samtidigt som man inte är där man behövs i vardagen. Jämför det den sista tiden hos min tidigare arbetsgivare då resorna var ett andningshål i viss mån.

Det finns också en annan aspekt på det hela och det är ensamheten. Jag är lite av en ensamvarg, det sticker jag inte under stol med och skäms inte för. Jag har aldrig till fullo hållit med om påståendet att människan är ett flockdjur. Jag trivs bra med mitt eget sällskap, resonerar gärna i ensamhet och skäms inte för det. Att därför i Polen på dagarna koncentrera mig på jobbet och därefter kunna vara med mig själv, springa, skriva, läsa, se film passar mig alldeles utmärkt. Ni behöver inte oroa er om jag inte skaffar en massa sociala kontakter i Plonsk och hittar på saker att göra, jag klarar mig bra med me, myself & I.

Som sagt, jag har haft en vecka i Sverige. Kundbesök, resor, besök på andra Elandersenheter med mera. Passade också på att vara hemma när den yngste sonen fyllde 17 år. Förra helgen tillbringades i Källby med samma goda vänner som på min födelsedag och vi hade lika trevligt då, även om skaran var decimerad på grund av sjukdom. Och det var väl på väg hem från den som ovanstående liksom slog mig. Där satt jag i bilen, en vecka framför mig i det som för några månader sedan var vardagen och som nu var något annat. Det skrämde inte eller så, men det var tydligt att saker blivit annorlunda och att jag funnit mig hyfsat tillrätta i det. Känslan har återkommit under veckan, det där att känna sig väldigt bekväm med att vara själv i bilen, i ensamhet på hemmakontoret och i stillheten på tåget. Jag ser nu fram emot mina kvällar i lägenheten, mina promenader och mina upptäcktsfärder i Płońsk. Jag välkomnar soliutuden och räds den inte. Kombinationen av den och den gemenskap och värme jag känner med min familj och mina vänner när jag är hemma gör det hela komplett och oslagbart. Jag är väldigt lyckligt lottad. Jag har det bra, mitt as.