2011 - Terapin

Tiden går fort när man har roligt, men jag tror det var på våren 2010 som jag tog mig i kragen och gick tillbaka. Efter en period 2007-2008 som jag själv avslutade (kan i efterhand konstatera att jag helt enkelt inte var mogen för detta) kände jag helt enkelt att det var dags att ta tag i det en gång för alla. För min egen skull, men minst lika mycket för alla de omkring mig. Mitt beteende, min instabilitet och de följder de fick var på väg att gå över styr.

Uppdraget till C, min terapeut, var tydligt:

  • Varför är det så här? 
  • Vad är orsaken, bakgrunden eller till och med den enskilda händelsen, som lett till att det blivit så här? 
  • Kan vi sätta en diagnos på det? 

Mitt resonemang var solklart; om vi vet vad som orsakat det, då vet vi också hur vi ska behandla det. Har jag ont i huvudet så tar jag en Alvedon. C lovade att försöka, att gräva där det behövdes, men varnade att detta kanske inte skulle bli vad jag tänkt mig.

Mycket riktigt, det blev det inte heller. Det blev något helt annat. Jobbigare, men också mycket mer belönande. Vi vände på snart sagt varje sten. Familjen, jobbet, barndomen, föräldrarna, syskonen, svartsjukan, ilskan, ensamheten, förtvivlan, kraven, förväntningarna, viljan, oviljan, vanföreställningarna, önskningarna, verkligheten, overkligheten. Tårarna. Utbrotten. Depressionerna. Mörkret.


Jag vände och vred på mig själv och sakta men säkert kom jag till insikten att det finns ingen enskild orsak att skylla på. Ingen separat händelse, ingen speciell person. Jag är där jag är, har kommit dit jag har kommit, enbart som ett resultat av allt det som sammantaget är mitt liv. Allt har påverkat lika mycket, allt har lika lite skuld. Jag kämpade länge emot detta. Det var inte så det var tänkt. Det var inte så lösningen stod att finna, eller hur. Men en dag nådde jag absoluta botten. Jag ska inte gå in detalj på det för det var jobbigt nog då. Men det blev väldigt tydligt att det här var en vändpunkt. Nu var det dags att välja väg. Och utifrån det växte en ny väg fram, ett nytt sätt att se på saker, en ny Jochen på sätt och vis.

De viktigaste lärdomarna, och de som jag nu försöker ha för ögonen är följande: 

Acceptansen 
Det här, det som är nu, där du befinner dig - det är så det blev. Värdera inte det, reflektera inte om det är bra eller dåligt, om det kunde blivit bättre eller annorlunda. Det tjänar inget till, för det är så här det blev. Detta är resultatet av allt tidigare sammantaget och det enda du kan göra är att påverka det som kommer framöver. Detta är du. Detta är ditt liv.

Dikeskörningar 
Det svåraste som finns att förändra är ett beteende. Vi är vanedjur och vi gör som vi alltid gjort. Bli inte förvånad om reptilhjärnan kickar in och agerar innan du själv hinner blinka. Men det är inte det som definierar dig och din styrka, det är det faktum att du inser vad som hände, att du kanske till och med ibland låter det hända, eftersom det finns en trygghet i det invanda som inte är att förringa. Vad som definierar styrkan är förmågan att lägga i backen och köra upp ur diket igen, baxa sig ur de där uppkörda hjulspåren och köra vidare på den nya, lite outforskade väg man bestämt sig för.

Förväntningar/Krav 
På detta område gjorde jag så många fel så jag antagligen leder ligan. Förväntningar modell filmer i hjärnan som spelade upp sig och som självklart inte infriades. Krav, dels inbillade från omgivningen, dels tokiga på mig själv, gör inte heller livet direkt mycket enklare. Den här delen är den svåraste. Att träna på att ta saker mycket mer som de kommer, att inte behöva förbereda allt minutiöst, att sänka prestationskraven på mig själv och förväntningarna på andra är inte snutet ur näsan, det vet alla som sett strukturen i min mailbox eller i min filmhylla. Och det går givetvis inte in absurdum. Vissa saker måste förberedas, andra måste kravställas, men inte allt. Lagom är som bekant bäst.

Visst låter det enkelt? Några timmar hos C och så är det klart? Frälsning för alla? Självklart inte, men det här var min lösning. Det som passade mig. Och jag vågar påstå att om jag klarade av detta så finns det hopp för flera. Det gäller bara att hitta det som funkar för en själv och att kasta tabustämpeln på terapi åt fanders. Vi lever idag i ett samhälle och ett tempo som i många fall gör det svårt för oss att hinna med oss själva, varför inte ta hjälp för det lika gärna som vi ringer en hantverkare eller betalar någon för att byta däck på bilen? Kan du betala för en PT så är detta samma sak, bara att det handlar om en annan kroppsdel. Jag hade också givetvis tur som hittade C, vi funkade bra ihop och fick igång en schysst dialog.


Låt mig avsluta med ett löst citat som var en ögonöppnare för mig under mitt arbete. Roger Waters sa i en intervju, sammanhanget har jag glömt, att han hade en dag konstaterat att det han höll på med nu, det han var mitt i, det var ju det som var livet. Detta är ingen generalrepetition, det som händer nu är det som gäller. Ridån har gått upp, bäst att se till att göra något vettigt av det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kungsleden 2016: Jakten på tält

Tanzania 2018/1: På menyn - Fläsk och fisk

Viktigt meddelande! Byte av plattform och adress!