2011 - Kulturen
Låt oss börja där.
2011 var året då jag nog fullt ut anammade det faktum att kultur i olika former faktiskt intresserar mig. Jag valde också att agera på det i många olika former, både utställningar, opera, konserter och böcker gav jag mig på och jag lät det hela leva sitt eget liv på något sätt.
Tanken på att faktiskt låta det ta en större del av mitt liv tog ordentlig form i samband med att jag började med vikt- och hälsoprogrammet på Xtravaganza. En av hörnstenarna i deras program är Mental näring. Att hitta något annat att belöna sig själv med än mat, för att uttrycka det enkelt. Första steget som kändes ordentligt var när jag besökte Dalí-utställningen på Moderna i Stockholm 2009, något som berörde mig rejält och som fick mig att vilja utveckla det hela mer och i år kan man säga att jag gjorde det.
Konserter:
Peter Gabriel i London
Rush i Stockholm
Roger Waters i Oslo & Stockholm
Sade i Stockholm
Specials i Stockholm
Big 4 på Ullevi
Woven Hand på Nefertiti
Tori Amos i Köpenhamn
Operan:
Strömgren/Celis
Alcina
Lucia di Lammermoor
Svansjön
Attila
West Side Story
Salome
Leinonen/Franzén\Zappalà
Törnrosa
Utställningar:
Barrett på Idea Generation Gallery i London
Museum of London
Tate Modern (London)
Wanås (inkl Skyladders av Yoko Ono)
Böcker: (flera pågående)
A Very Irregular Head (Chapman)
Barrett (Beecher/Shuts)
Nerd do well (Pegg)
Regissören (Ahndoril)
Game of Thrones (Martin)
Varelser av glas (Eriksson)
Piece By Piece (Amos/Powers)
Secret life of Salvador Dalí (Dalí)
The Noonday Demon (Solomon)
Catching The Big Fish (Lynch)
Skeptikerskolan (Anundi/Åkerberg)
För att lämna meddelande, Tryck Stjärna (Malmsten)
Lägg därtill filmer, podcasts, seriealbum... Ja, något kulturens oår har det inte varit direkt. Den uppmärksamme konstaterar att mycket av det jag redovisar ovan relaterar till London och det är inte konstigt. Den resa jag gjorde i mars gav mig så otroligt mycket på så många olika plan att jag kommer ägna den resan ett eget kapitel under mina återblickar på året. Likaså konserterna behöver en egen avdelning. Min poäng med att rabbla upp allt ovan är att detta är något jag behöver i mitt liv och något som faktisk får mig att må bra. Av den anledningen är jag övertygad om att detta har en stor del att spela i det faktum att året blev så bra. Jag känner mig hemma på Operan, i min stol, när lamporna släcks och passionen flödar från scenen. Jag behöver inte förstå den abstrakta dansen, jag öppnar mig bara och tar den till mig. Likaså konstverken i London, må det vara utställda brev, miljoner solrosfrön eller Rosettastenen. Eller att bara sluta ögonen och falla in den trans Dave Eugene Edwards framkallar från en scen jag bara ser fragment av. På något sätt är det tanken bakom, den konstnärliga ambitionen, som slår an en ton hos mig och som väcker något, fyller något. Något jag tydligen har ett behov av. Vem vet om det är det som gjort att jag börjat twittra mer regelbundet, att jag faktiskt hittar saker att säga. Eller att jag för all del verkar ha kommit igång med denna blogg. Självklart är respons roligt, men att det är viktigare för mig att få saker ur mig, det blir mer och mer tydligt.
Kalla mig gärna kulturnörd eller elitist, jag bryr mig faktiskt inte, jag har funnit något som talar till mig. Och som jag hämtar kraft från. Bra så.
2011 var året då jag nog fullt ut anammade det faktum att kultur i olika former faktiskt intresserar mig. Jag valde också att agera på det i många olika former, både utställningar, opera, konserter och böcker gav jag mig på och jag lät det hela leva sitt eget liv på något sätt.
Tanken på att faktiskt låta det ta en större del av mitt liv tog ordentlig form i samband med att jag började med vikt- och hälsoprogrammet på Xtravaganza. En av hörnstenarna i deras program är Mental näring. Att hitta något annat att belöna sig själv med än mat, för att uttrycka det enkelt. Första steget som kändes ordentligt var när jag besökte Dalí-utställningen på Moderna i Stockholm 2009, något som berörde mig rejält och som fick mig att vilja utveckla det hela mer och i år kan man säga att jag gjorde det.
Peter Gabriel i London
Rush i Stockholm
Roger Waters i Oslo & Stockholm
Sade i Stockholm
Specials i Stockholm
Big 4 på Ullevi
Woven Hand på Nefertiti
Tori Amos i Köpenhamn
Operan:
Strömgren/Celis
Alcina
Lucia di Lammermoor
Svansjön
Attila
West Side Story
Salome
Leinonen/Franzén\Zappalà
Törnrosa
Barrett på Idea Generation Gallery i London
Museum of London
Tate Modern (London)
Wanås (inkl Skyladders av Yoko Ono)
Böcker: (flera pågående)
A Very Irregular Head (Chapman)
Barrett (Beecher/Shuts)
Nerd do well (Pegg)
Regissören (Ahndoril)
Game of Thrones (Martin)
Varelser av glas (Eriksson)
Piece By Piece (Amos/Powers)
Secret life of Salvador Dalí (Dalí)
The Noonday Demon (Solomon)
Catching The Big Fish (Lynch)
Skeptikerskolan (Anundi/Åkerberg)
För att lämna meddelande, Tryck Stjärna (Malmsten)
Lägg därtill filmer, podcasts, seriealbum... Ja, något kulturens oår har det inte varit direkt. Den uppmärksamme konstaterar att mycket av det jag redovisar ovan relaterar till London och det är inte konstigt. Den resa jag gjorde i mars gav mig så otroligt mycket på så många olika plan att jag kommer ägna den resan ett eget kapitel under mina återblickar på året. Likaså konserterna behöver en egen avdelning. Min poäng med att rabbla upp allt ovan är att detta är något jag behöver i mitt liv och något som faktisk får mig att må bra. Av den anledningen är jag övertygad om att detta har en stor del att spela i det faktum att året blev så bra. Jag känner mig hemma på Operan, i min stol, när lamporna släcks och passionen flödar från scenen. Jag behöver inte förstå den abstrakta dansen, jag öppnar mig bara och tar den till mig. Likaså konstverken i London, må det vara utställda brev, miljoner solrosfrön eller Rosettastenen. Eller att bara sluta ögonen och falla in den trans Dave Eugene Edwards framkallar från en scen jag bara ser fragment av. På något sätt är det tanken bakom, den konstnärliga ambitionen, som slår an en ton hos mig och som väcker något, fyller något. Något jag tydligen har ett behov av. Vem vet om det är det som gjort att jag börjat twittra mer regelbundet, att jag faktiskt hittar saker att säga. Eller att jag för all del verkar ha kommit igång med denna blogg. Självklart är respons roligt, men att det är viktigare för mig att få saker ur mig, det blir mer och mer tydligt.
Kalla mig gärna kulturnörd eller elitist, jag bryr mig faktiskt inte, jag har funnit något som talar till mig. Och som jag hämtar kraft från. Bra så.
Kommentarer
Skicka en kommentar