Nithrin Taag - En dvärg i Tiara

Låt oss börja där. 2011 var året då jag nog fullt ut anammade det faktum att kultur i olika former faktiskt intresserar mig. Jag valde också att agera på det i många olika former, både utställningar, opera, konserter och böcker gav jag mig på och jag lät det hela leva sitt eget liv på något sätt. Tanken på att faktiskt låta det ta en större del av mitt liv tog ordentlig form i samband med att jag började med vikt- och hälsoprogrammet på Xtravaganza . En av hörnstenarna i deras program är Mental näring. Att hitta något annat att belöna sig själv med än mat, för att uttrycka det enkelt. Första steget som kändes ordentligt var när jag besökte Dalí -utställningen på Moderna i Stockholm 2009, något som berörde mig rejält och som fick mig att vilja utveckla det hela mer och i år kan man säga att jag gjorde det. Konserter : Peter Gabriel i London Rush i Stockholm Roger Waters i Oslo & Stockholm Sade i Stockholm Specials i Stockholm Big 4 på Ullevi Woven Hand på Neferti

Ett år går mot sitt slut. Ett år som har varit omvälvande, framgångsrikt och så fullt av steg, om inte alltid framåt, så i alla fall i rätt riktning. Visst har det varit ett antal dikeskörningar också, men på det hela taget kan detta ha varit ett av de bästa åren hittills. Framsteg i terapin, vuxna barn som klarar sig själva, nytt jobb, egen tid, bästa födelsedagen, konsertupplevelser, ja jösses. Det finns att gräva i, minsann. Min avsikt är att spegla mitt 2011 i ett antal inlägg framöver, alla med olika teman. Det skulle bli för långdraget och för oläsligt om jag skulle göra någon form av kronologisk krönika över det hela. Håll därför ögonen öppna här, bit för bit får ni veta vad som hände och hur det påverkade mig. Under tiden, några foton från året som pausunderhållning:

Nu går det undan. Tre dagar kvar på jobbet. Tre veckor kvar i Sverige. Och så mycket kvar som ska göras. Tanken med de sista 15 dagarna på året var ju avkoppling i kombination med förberedelse. Nu blir det nog inte så. Kanhända är det lika bra. Kanske mår jag bäst av att ha fullt upp, att inte tappa fart, att vara fortsatt taggad när 2011 blir 2012 och jag påbörjar ytterligare ett kapitel i boken om Tyskens Pöjk från Herrljunga. Han som försökte, han som tyckte att han lyckades av egen kraft. Han som körde i diket. Han som tog sig upp igen. Kulturen som ventil för mig, som vattenhål, som näringskälla har blivit väldigt tydlig. Jag tror den är för mig som träning kan vara för andra. Man mår dåligt om man inte fått en dos på ett tag. Upprätthållandet av detta tror jag därför vara en viktig nyckel framöver. Hemresor får planeras att stämma med Operans schema och film/litteratur måste få plats i Polen. Eböcker, iPad och annan teknik kommer hjälpa till ordentligt, så får det bli. Igår fi

Sitter på bussen på väg hem i natten efter en intensiv helg. Woven Hand i lurarna bibehåller känslan och transen efter kvällens konsert på Nefertiti med Dave Eugene Edwards. En konsert som i sin tur blev en avslutning på helgen som jag behövde. Att bara stå där och låta mig uppslukas, omslutas av den värme, desperation och ärlighet som bokstavligen strömmade från scenen gjorde saker med mig som är hart när omöjliga att förklara. Plötsligt sa jag till mig själv för mitt inre: “Här är det. Här finner du din styrka. Med hjälp av detta går du framåt.” Och jag log och fann att det var gott. Fade to “Not one stone” Behovet av att vara behövd runs strong my young padawan. Det är lätt att säga att barnen ska klara sig själva när de vuxit upp och till och med flyttat hemifrån. Slut på curlingen, nu är de vuxna med eget liv. Rätt i grunden, absolut, det vidhåller jag. Men när man tydligt är behövd, när man fyller en funktion, när man inser att de inser att man faktiskt är bra att ha, då faller

De ville nog chocka. Nekrofili, gruppvåldtäkt, kannibalism. Inte riktigt säker på att de uppnådde sina mål. Kanske hade jag fel inställning, jag väntade mig nog en mer klassisk uppsättning. Nu blev det betydligt mer modernt, i alla bemärkelser, och då krockade det en del. Det var rörigt, gapigt och svårfokuserat till en början och när man väl fattat grejen kändes det som om den moderna tappningen hade krävt ett högre tempo. Jag satt faktiskt och väntade på att det skulle ta slut. Missförstå mig inte, jag uppskattade det hela, det var storslagna insatser av de flesta och en del passagerare, som tex när alla lärda springer och deklamerar sin egen tolkning av bibeln som den enda rätta och senare börjar slåss om det, eller hur kvinnor och män duperar och utnyttjar varandra i olika stadier, beroende på situation och syfte, de är klockrena. Något saknas dock, något som sådär griper tag i mig och gör att jag häpnar och försvinner in i föreställningen. Jag var väldigt mycket åskådare ik

I lördags var jag på  GöteborgsOperan  och såg  West Side Story , som en del av det abonnemang vi har. Det var trevligt på alla de sätt och det blev inte mindre trist av att Lotti fyllde år samma dag så vi gjorde det till en helkväll. Föreställningen var proffsig, det var mer eller mindre fullsatt och på det hela taget finns det väl inte så mycket att säga om det hela, men på något sätt övertygades jag inte. Inte läge för stående ovationer, liksom. Mina huvudsakliga invändningar är att det verkar som om vi i Sverige är rädda för att göra antingen en engelskspråkig musikal på engelska eller att om vi nu ska översätta den, också göra den helt och hållet svensk. Vad som nu presenterades var en översättning som vid flera tillfällen var försvenskning av engelska uttryck, onödigt mycket svordomar och ett krystat framträdande när de svenska skådespelarna försökte finna rätt i en amerikansk identitet. Man kallade varandra för “sir”, man hade engelskaklingande namn eller smeknamn och då för

När andra inte gör sitt jobb utan helt utan skrupler bara rycker på axlarna och låter någon annan ta ansvar, hur tänker man då? Ska sådana personer avundas för att de så lätt kan stänga av och ägna sig åt andra saker eller ska man se dem som själviska kvarlevor från en annan tid, en tid då vi levde på att producera produkter, när man köade vid stämpelklockan för hemgång och då din insats egentligen inte var identifierbar? En fd kollega till mig brukade skämtsamt säga att han inte brydde sig, det var i grund och botten inte hans företag, ergo inte hans pengar. Om ett sådant synsätt lever kvar får vi nog ställa oss in på mer arbetslöshet framöver. Utan företag eller deras pengar kommer det bli svårt att överleva och då blir det snart nog en sista kö för att stämpla ut.

Konstaterar att det finns gott om lopp (löpning) som vänder sig bara till damer/kvinnor/tjejer. Direkt tänker jag på Vårruset, iForm, Tjejmilen men en snabb sökning på internet ger att de är långt ifrån de enda. Det enda loppet för bara män är vad jag finner Grabbhalvan, en sökning på “lopp för killar” ger som regel resultat som bygger på “för killar och tjejer”. Jag undrar bara varför. Jag och min hustru springer en del tillsammans, men när hon väljer någon av de tre jag nämner ovan så står jag utanför. Jag skulle kunna raljera om jämställdhet och könsdiskriminering, men det är inte mitt syfte. Jag undrar bara varför. Varför är det viktigt att utesluta herrarna? Varför är det viktigt att ha något eget? Att män med större muskelmassa generellt sett springer fortare (stopp! jag  vet  att det finns tjejer som springer snabbare än killar, det har jag fått bevisat för mig många gånger, dagligen av min fru) gör det att en blandad tävling blir tråkig? Att det liksom alltid är en kille so

Hör reportage i radio om bristen på män i förskolan. Att en professor i pedagogik menar att det för barn i förskolan inte spelar så stor roll om läraren är man eller kvinna är tydligen inte intressant att spinna vidare på, de mer PK-nyheterna om jämställdhet och löneskillnader väger tyngre i flödet. http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=3431502 Om löneargumentet är det starkaste, är inte ropen på mer män i förskolan då ett underkännande av kvinnors förmåga att förhandla om sina villkor? Jämställdhetsministern är mer försiktig med att kategorisera, ( http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=3431568 ) men jag undrar om man riskerar att vilja utjämna könsfördelningen mer av princip än av behov. Och varför hör man inte krav på regeringen om åtgärder för att få in fler kvinnor i mansdominerade yrken? (förutom bolagsstyrelser då…)