27 februari 2017

Holleden 15 km

Sedan några år tillbaka tar jag och hustrun en dagsvandring i närheten av Alla Hjärtans Dag och bara kopplar av i varandras sällskap. Så även i år och nu bestämde vi oss för Holleden som utgår från Hol kyrka, belägen intill E20 mellan Alingsås och Vårgårda.


En mycket trevlig och välskött led, både vad gäller uppmärkning och information längs med. Det är fullt av intressanta såväl kultur- som fornlämningar utspritt över alla 15 kilometer som gjorde att man fick en bra bild av traktens historia.

Leden börjar norrut och går i ett medsols varv tillbaka till startpunkten (med bra parkeringsmöjligheter vid kyrkan). När vi vänt söderut och gått över E20 kom vi snart in i ett skogsområde där vi hörde motorsåg i fjärran. Inom kort märkte vi att avverkning var på gång och vid en skogsväg stod en herre med fyrhjuling och tog ner lite ungträd. Han stängde av sågen och berättade att detta var en av de sista helgerna han hade på sig att ta hand om något av värdet i skogen då vägverket (eller nåt) rekvirerat marken och intilliggande inför prospektering och utbyggnad av nya E20 som motorväg. Uppvuxen i trakterna säger jag ingenting om behovet av den utbyggnaden men det var tydligt att mannen var besviken och bitter. Och tveklöst är det så att Holleden kommer påverkas. På kort sikt kommer det bli svårt att gå där när väl skogsmaskinerna drar igång och på lång sikt kommer den nya vägen att skära av leden totalt.


När leden vänt tillbaka norrut igen och efter en trevlig lunch vid Bäsjön ges man två val, en "lätt" sträckning och en "svår". Jag rekommenderar den svåra då den ger mer upplevelse för pengarna och är inte bara en kort bit på en skogsgrusväg. Man ska dock vara på det klara med att det är en brant nedstigning på andra sidan som kräver sin insats även om rep är uppsatt som hjälpmedel. Inga problem om man är vid normal fysik, men ändå.


Vi är glada att vi hann gå leden innan det var för sent och nedan några minuters film från vår dag.

25 januari 2017

Jag har rott 300 meter. Det var som fan.

Under de 430 kilometer som är Kungsleden stöter man oundvikligen på sju - åtta passager av olika längd som behöver göras över vatten. Det är klart, i teorin kan man gå runt den vattensamling man ska passera men då är min gissning att vandringen blir kanske 30 % längre, för att inte tala om att det blir oledat och osäkert. Somliga söker den utmaningen, andra inte. På de allra flesta av dessa finns dock som tur är möjligheter till båtfärd över sjöar och deltan. I ställen som Kvikkjokk och Adolfström sköts det av sympatiska och genomtrevliga personer som för en avgift kör över dig samtidigt som de berättar historier om området du befinner dig i och pekar ut sevärda miljöer. Björn Sarstad med Kvikkjokks båttrafik (se bild nedan) är ett strålande exempel på människor du möter och aldrig glömmer. För att komma till Saltoluokta får du åka med fjällstationens båt från Kebnats, en transport som är tidsmatchad med bussen från Vakkotavare, en sorts förlängning av lokaltrafiken helt enkelt, och så har du ställen som Vounatjviken, där den lokala samefamiljen driver stugby för rika italienska ripjägare och med en sorts monopol på båtöverfarterna kan bete sig lite som de vill och också gör det. Ingen där är något socialt geni och det kvittade i princip vem man pratade med under vandringen, alla som passerade Vounatjviken hade någon historia att berätta om otrevligheter, spydiga kommentarer och förminskande maktspel. Märkligt, men som sagt, har man ingen konkurrens behöver man ju inte bry sig.

Björn i Kvikkjokk, fjällens trevligaste båtförare?
Sedan har vi roddlederna. Detta är delar av leden som går över vatten men som får företas med hjälp av roddbåt, ditplacerade av STF eller Länsstyrelsen. Principen är enkel, det finns tre båtar och det är ditt ansvar att se till att det finns minst en båt på var sida av leden innan du går vidare. Kommer du fram och det ligger två på din strand är det bara att ro över men om där bara finns en får du vackert ro över och hämta tillbaka en på släp innan du kan ro över igen och vandra vidare, alltså tre vändor med lite otur. Roddlederna varierar i längd upp till cirka fyra kilometer och är du inte helt van är det långt att ro, speciellt om vädret inte är gynnsamt. Hörde om de som tyckte att en roddtur var bästa starten på dagen för att få upp värmen och få igång musklerna och det kan jag förstå, förutsatt en klar stilla morgon över en spegelblank glaciärsjö. I snålblåst från sidan i kombination med kallt regn är nog inte upplevelsen lika upplyftande... Som tur är finns det dock alternativ för oss som inte är vana vid att ro eller som helt enkelt inte orkar. Stugorna har en motorbåt som de kör över till andra sidan med på fasta tider ett par gånger om dagen för en mindre avgift på en hundralapp eller två. Jag bestämde mig innan avfärd att nyttja dessa möjligheter när de gavs, ingen idé att utsätta sig för risker i onödan, jag menar, jag vet vad själva principen för rodd är, hur det är tänkt att gå till, men jag vet också att det inte är så lätt som det ser ut och att riskera att hamna i sjönöd var inte ett alternativ. Nackdelen är givetvis att du kan få vänta om du kommer vid "fel" tidpunkt men vem har bråttom? En annan del är ju att du går från att ha vandrat ensam till att buntas ihop med en massa som helt plötsligt hamnar i samma vandringsläge som du. Visst det tunnas ut efter ett tag men ändå. Å andra sidan, väntan ger möjlighet att träffa andra vandrare, som de två skåningarna jag lärde känna i Teusajaure eller de Göteborgare som vid morgonbåten från Aktse bjöd på gummibjörnar och Slivovitz till frukost.

Trevliga bekantskaper i Teusajaure

Men så har vi den sista roddleden. Den strax norr om Jäkkvik, över en sidodel av Hornavan, Sveriges djupaste sjö. Tidigare var leden över Hornavan längre och man fick förboka skjuts trots dålig mobiltäckning men sedan några år tillbaka är leden omdragen så att vattendelen numera är cirka 300 meter lång och av naturliga skäl finns enbart rodd som alternativ. Att ha en motorbåt där enbart för det syftet blir ju fånigt. Så jag visste: här skulle jag få ro, här fanns ingen utväg, här var det upp till bevis. Men 300 meter är ju inte så långt? Eller hur.

Sätt er nu in i förutsättningarna. De senaste tre dagarna har jag gått i sumpmark. Regnet när jag startade i Kvikkjokk har gjort de våta markerna mättade och det suger bra i benen. Jag har tappat fotfästet och brutit min ena stav, Gore-Tex i kängorna orkar snart inte hålla emot och en kväll fick tältet sättas upp i all hast på grund av ett väderomslag med kraftig blåst och regn. Surgubben i Vounatjviken vägrade ge mig husrum för natten på grund av stelbenthet och väl över på andra sidan sjön fanns inte de tältplatser jag fått beskrivet för mig utan kvällen fick avslutas med en kraftig stigning med tältuppsättning i halv storm och en morgon med nytt regn som resultat. Det är fortsatt sumpigt, stenigt och när det inte är det är det fullt av rötter att parera och terrängen går ständigt upp och ner. Kort sagt, jag ser fram emot en vilodag i Jäkkvik, såväl för kroppen som för utrustningens skull.

Spegelblankt i Aktse
Alltsedan Kvikkjokk har jag haft mer eller mindre följe av ett par äldre herrar. Det blir ju gärna så, går man i ungefär samma takt ser man varandra med jämna mellanrum, man passerar den andra när denne sitter och fikar, slår läger eller. De var Stockholmare, vad jag kunde förstå pensionerade från finansbranschen av något slag (jag frågade inte, snappade mest upp lite från samtal samt att de trodde instinktivt att jag pratade om aktier när jag nämnde att jag hade en depå i Jäkkvik...). De hade vandrat tillsammans förut men hade inte gått sträckan Kvikkjokk - Ammarnäs så nu var det dags att kryssa av den. De åkte med mig i båten från Vounatjviken med var snabbare i land och tog den enda självklara tältplatsen där fanns men var å andra sidan snabbare än jag morgonen efter så de passerade mig när jag utövade akrobatik inne i tältet samtidigt som regnet strilade utanför. Strax före stigskälet där den nya sträckningen ner mot Hornavan vek av gick jag förbi dem då de stannat av någon anledning. Vi hälsade, utbytte lite artigheter och jag gick vidare. Jag fortsatte att höra dem bakom mig vilket jag insåg skulle förstöra den lilla chans jag hade att se björn som jag förstått fanns här och som jag också såg spår av på och intill stigen. Efter en kort stund hörde jag att de planerade ett kaffestopp men jag knatade på. Upp och ner, stock, sten och sump.


Någon timma senare skymtade jag vattenytan mellan träden och insåg att roddfärden kom oundvikligt närmare. Jag höll tummarna för lite tur men när jag kom ner till båtlänningen stod det klart att jag inte hade något för det, där låg bara en båt och blickandes ut över det mörka vattnet insåg jag att 300 meter är längre än du tror. Jag tog av mig ryggsäcken, inspekterade båten och började förhandla med mig själv. Jag erkänner villigt att jag var lite skraj. Det var ingen liten leksaksbåt, det var en (i mina ögon) rejäl eka med tre sittlavar och gott om plats däremellan för packning. Årorna låg i båten och var inte av sådan typ att tullarna satt fast i dem, de fick helt enkelt ligga löst i och det var upp till dig att hitta det optimala läget, något som mina föregångare tydligt haft svårt för eftersom den ena åran var rejält sliten och flisig på mitten. Jag såg ut över vattnet igen. Det blåste en stadig ostlig vind och då detta är i västra änden av Hornavan innebar det att den vind som fanns skulle pressa mig västerut, in i den vik som mynnade i en fors. Kanske bättre än att drivas ut mot Hornavan, vad vet jag? Pest eller kolera? Jag tittade mot andra sidan och tänkte att i värsta fall får jag väl driva då och stranda väster om andra sidans båtlänning och dra skrället utmed stranden för hand. Men det var förvånansvärt svårt att få tummen ur röven och in i båten.

En båt. Typiskt

Jag började resonera med mig själv att jag kanske skulle vänta på de båda herrarna som jag ju visste var bakom mig? Kommer de kan vi ju ro en sträcka var. Ett problem vore ju dock då risken att exponera mig som en ovan och usel roddare. Alternativt börjar jag nu och hoppas att de kommer lagom tills jag rott två vändor och så får de ta den tredje? Vid det här laget började jag bli förbannad på mig själv. Dels för att jag inte kunde komma till skott, dels för att jag resonerade så korkat som jag gjorde. Jag visste ju att det inte fanns något alternativ, jag skulle bli tvungen att ro, oavsett. Jag försökte snacka mig själv ur något som bottnade i en rädsla och en osäkerhet. Det här var inte likt mig. Seså, nu tar vi tag i det här. Jag gick till lådan för att plocka fram en flytväst men där fanns inga, bara stenar och en använd blöja. Nice. Jag la ryggsäcken i båten, tittade ut över vattnet, öste det vatten som regnat in i båten, tittade ut över vattnet, lossade förtöjningen, tittade ut över vattnet, drog ner båten till strandkanten, tittade ut över vattnet, tog ett djupt andetag och satte ena foten i båten och tittade ut över vattnet. Det var då jag såg honom. I röd jacka. På andra sidan sjön. En vandrare som var på väg norrut. Var detta möjligt? Kunde jag ha sådan tur? Jag plockade fram kikaren och spanade in honom. Jodå, han läste instruktionen på en av stolparna, la sin ryggsäck i en av båtarna och gick och hämtade en flytväst (det var där de var...). Ingen tvekan, han var på väg att ro över och jag skulle slippa ro tre gånger! Det gjorde att jag fick fart under sulorna och med en sista blick över axeln sköt jag ut ekan från land, hängde årorna i tullarna och satte igång.

Ingen kan påstå att det var snyggt, inte heller att det var rakt och i stadig kurs, men det gick framåt (eller bakåt, beroende på hur man ser det). Då och då halkade den slitna åran ur och jag tog ett rejält årtag i luften med obalans som följd och vid något tillfälle höll jag nog på att rotera på platsen i min iver att korrigera kursen eftersom vinden mycket riktigt drev mig västerut. Men jag tog mig stadigt meter för meter mot andra sidan och efter kanske en kvart var jag såpass nära att jag kände att jag skulle klara av det hela. Min vän på andra sidan hade nog tvekat en stund han också eftersom han inte kommit speciellt långt, han hade i princip just kommit ut i vattnet när jag landade min eka. Jag skrattade och hojtade att jag var glad att se honom men det var tydligt att han inte begrep ett ord svenska, han bara log och vinkade. Jag drog upp min båt, lyfte ur min ryggsäck och sträckte armarna i luften i ett segervrål! Jag hade klarat det! Inte bara att jag genomfört den fysiska ansträngningen, det var mera att jag övervunnit tvekan och rädslan jag känt som gjorde att adrenalin och endorfiner fullkomligt sprutade ur mig. Jag studsade omkring, så nöjd med mig själv och med en tillfredsställelse i varenda cell i kroppen som inte liknade något annat jag känt förut. Jag såg ut över vattnet med helt andra ögon och såg att de båda herrarna kommit fram och nu väntade på den båt som sakta (mycket sakta) var på väg åt deras håll. Det var tydligt att min vän hade om möjligt än sämre koll på rodd än jag för han slet som ett djur men gjorde väldigt små framsteg. Han gled mer åt väster än åt norr och jag funderade ett tag om jag skulle dröja mig kvar för att se om jag skulle komma att behövas men bestämde ganska snart att det inte var mitt ansvar. Han var lika vuxen som jag och hade läst instruktionerna, han visste vad som gällde. Att han tagit den lilla lätta plastbåten som mer låg uppe på vågorna och inte den eka av samma kaliber som jag hade som mera sitter "i" sjön var inte mitt fel och han hade ju trots allt två herrar på andra sidan att söka hjälp hos om det skulle behövas. Jag svängde med betydande lätthet upp min Lundhags på ryggen och gick på små adrelaninmoln vidare söderut på min alldeles egna Kungsled.

En vilsen italienare till vänster
Det här var en känsla, det. Jag var lätt och rapp i steget. Jag småtrallade fram i skogen och pratade högt med mig själv i berömmande ordalag. Jag sken där jag gick och jag var starkare än någonsin tidigare. Tänk att en så liten grej som att ro en sketen eka några hundra meter skulle få en att känna på det viset. Och som sagt, det var inte den faktiskt blygsamma prestationen som var grejen, det var besegrandet av de inre tvivlen på mig själv och min förmåga, det var åsidosättandet av den begränsande rädslan, det var överraskandet av mig själv och min friläggandet av min förmåga, mina möjligheter och min potential. Och likt den där överväldigande känslan när jag såg skidliftarna i Hemavan är detta en känsla som direkt framkallas när jag minns tillbaka till roddleden norr om Jäkkvik. Det är bra att ha det där emotionella skafferiet att plocka ur, ett energibibliotek att damma av när livet ställer en inför oväntade och lite läskiga situationer.  Den här vandringen kommer leva med mig länge, länge.

Sarek
PS. Herrarna kom ikapp mig i boendet i Jäkkvik. Italienaren som jag lämnade i vattnet hade glidit längre och längre västerut och till slut hade de fått gå långt utmed strandbrinken för att helt enkelt rädda honom från sjönöd. Han visste inte vad han gjorde. När de gjort det hade de fått ro tre gånger för att sköta båtreglerna. Jag skämdes lite och låtsades som att jag inte sett dem utan frågade när de kom dit, de måste kommit strax efter jag gått? Jag stelnade till när de sa att de hade sett mig på andra sidan. "Vi såg hur du stod med armarna i luften och viftade och försökte ropa instruktioner till honom!" Jag nickade svagt, men höll tyst. Det lät bra. Det var säkert så det var.

Och en sak till: nu finns alla tre filmerna som täcker in hela vandringen på YouTube. Gå in på min kanal och kolla, vettja!

30 oktober 2016

Jag har gått 43 mil. Det var som fan.

Nu är det snart sex veckor sedan jag gick i mål i Hemavan efter 30 dagar på Kungsleden med start i Abisko. Vandringen planerades under ungefär två år för att vara så förberedd som möjligt och att den skedde när den gjorde var för att jag vill fira min 50-årsdag i den svenska fjällvärlden. Allt det där kan ni, det har ni hört tidigare, jag har tjatat om det till leda. Om ni inte vet eller har glömt upprinnelsen till detta kan ni läsa om det här.

Så hur var det då? Hur blev det? Hur kändes det? Hur gick det? Som ni säkert förstår har jag fått massor av frågor efter hemkomst och flera av er har jag redan pratat med. Såväl under vandringen som efteråt har jag funderat på hur jag ska presentera det hela och berätta för er om vandringen. Ett långt sammanfattande inlägg eller ett flertal som behandlar olika aspekter av resan? Jag funderar också på att publicera dag för dag, ord för ord, mina dagboksanteckningar från vandringen och bilder från respektive dag därtill. Jag har inte riktigt bestämt mig ännu så du som läser detta får gärna kommentera inlägget här nedan och föreslå vad du helst skulle vilja läsa så kanske jag kan bestämma mig så småningom också... Jag börjar dock med ett inlägg som beskriver det hela i stort. Häng med!

Jag började i Abisko efter frukost den 15 augusti och gick i mål runt lunch i Hemavan 30 dagar senare, den 13 september. Då hade jag cirka 438 kilometer och 693 000 steg i benen och bakom mig. När jag gick i mål kändes det rörigt i huvudet. Jag hade plan på att filma min egen målgång och ha något fyndigt och genomtänkt narrativ men jag blev tyst när porten närmade sig. På väg till hotellet i Hemavan försökte jag sortera tankarna och få en uppfattning av vad jag gjort men det gick inte. Jag kunde för mitt inre se utsikter, vyer, tält- och rastplatser men jag kunde inte placera dem på rätt etapp eller dag. Det var helt enkelt för många intryck som försökte rymmas i huvudet på en och samma gång i detta läge. Det är egentligen först veckor efter målgång som jag börjar förstå att det faktiskt är något av en bedrift jag gjort. Jag kom på mig själv när jag pratade med vår granne häromdagen och han frågade hur långt det var jag gått och jag svarade som jag brukar "Ungefär 43 mil" som jag hajade till för mina egna ord och för en kort sekund funderade på om jag verkligen sagt rätt. 43 mil är ju jättelångt, hade jag verkligen gått det? Jo, jag hade ju det. Häftigt.


Jag gick norrifrån av lite olika anledningar, en av dem att boken jag använde som guide och information beskriver leden åt det hållet, men också för att temperaturen så här års mycket troligt kan sjunka under nollstrecket och att då gå söderut kändes som rätt håll. Dessutom stänger de norra stugorna tidigare än de södra så en sorts säkerhet i det hela fanns också, om jag skulle bli försenad. Vädret varierade en del men när jag tänker på det i efterhand och ser bilder/filmer kan jag konstatera att jag hade det väldigt bra och en stor portion tur. I början var det shorts och t-shirt som gällde, resterande tid var det svalare men bara lätt mulet och lite blåsigt då och då. En och annan soldag till fick jag men varandes i september var det solen som värmde, i vinden och i skuggan var det kallt. Utan att konsultera dagboken skulle jag säga att jag hade kanske en handfull dagar med regn och av dessa bara två då det regnade under hela vandringspasset, resterande kunde börja i regn eller ha skurar mitt på dagen med ombyte på vägen som följd. Två morgnar vaknade jag i regn och fick leka akrobat för att äta och packa ihop allt inne i enmanstältet och jag måste säga att även om uppehåll i en månad hade varit enklare hade jag inte velat vara utan regndagarna. De är en del av fjällvandringen och en utmaning i sig att klara av, såväl fysiskt som mentalt. Och det finns något tillfredsställande att rätt utrustad gå inne i ett regnmoln och höra dropparna mot regnstället, det vet alla som varit med om det.




Vädret blev snabbt en icke-fråga. Man kunde ju liksom inte göra något åt det, det var bara att gilla läget och anpassa sig efter det. Gå vidare skulle jag ju i alla fall. Jag träffade en dam i Singi som sa att hon tyckte det fanns något frigörande i att vara utlämnad till vädret och jag kan bara hålla med. Vilket väder det var och/eller blev var bara en faktor likt andra, som huruvida det var stenigt eller slätt underlag, brant uppför eller en båtfärd att anpassa sig efter. Inget mer. Inget som påverkade huvudsyftet med dagen, att ta sig från punkt A till punkt B. Härligt befriande känsla. Temperaturen var perfekt för vandring men flera nätter var kalla, ett antal väl under fryspunkten med frost och snö på tältet på morgonen som resultat. Jag frös dock aldrig på nätterna mer än kanske om nästippen men då var det bara att krypa ner längre i dunsäcken så var det problemet löst.



Kroppen svarade och häll till 100% hela vägen. Visst, efter de första två-tre dagarna kändes det i ben och axlar på kvällen i tältet men det var mer av ovana än av ansträngning. Konsekvent hade jag tränat rygg, bål, ben och lite axlar på gym sedan något år tillbaka och det betalade sig rejält nu. Visst blev jag trött i motlut och klättringar, visst blev rygg och axlar trötta efter för långa pass utan rast, men det tog liksom aldrig slut och efter en kvart med lite vatten och energiintag eller en natts återhämtande sömn var jag på banan igen, redo för fler steg. Skoskav lyste med sin frånvaro under hela resan. Jag är väl medveten om att jag är lyckligt lottad som inte verkar ha anlag för skav, men jag vill också tro att kombinationen av mina Meindl-kängor, att jag tvättade fötterna i stort sett varje kväll och att jag bytte strumpor så ofta jag kunde gjorde att skavsårsplåster och tejp förblev oanvända alla 693 000 steg.



Utrustningen var också lagom avvägd. Det lilla jag hade med för mycket (mygghatt, plåster, verktyg och reparationskit) är sådant jag tar med nästa gång ändå. Man vet ju aldrig. Med facit i hand hade jag velat ha med ett extra underställ, ett att bara sova i. Kalla dagar med underställ på kan resultera i att man får lägga sig med ett lätt fuktigt underställ vilken kan bli problematiskt även om det nu inte blev det. Ryggsäcken vägde cirka 22-23 kilo när jag startade och även om den blev lättare allt eftersom jag åt upp den medhavda maten ökade jag på vikten vid de fyra tillfällen då jag fick mina depåer tillsända mig. Jag träffade alla varianter på packning, allt från minsta lilla säck med ultralätt rakt igenom till sådana som gick med över 30 kg på ryggen. Var och en väljer sin egen lösning.




Möten på leden, ja. Man är aldrig ensam på Kungsleden, det är en sak som är säker. Visst, mellan Kvikkjokk och Ammarnäs kan du gå en hel dag och bara möta någon enstaka vandrare under tiden men vid naturliga lägerplatser eller båtöverfarter samlas alla ihop och en sorts enhet bildas. Det är ännu tydligare på de sträckor där STF:s stugor ligger på lämpliga etapp-avstånd och kommer du i samma takt som andra blir man ett gäng som går om varandra till och från och återsamlas på kvällen. Om detta är bra eller dåligt är upp till var och en att bedöma. Visst är sällskap trevligt och den gemenskap man har med andra vandrare är naturlig och otvungen men det kan också bli för mycket en kväll i stugan när 20 personer stökar och ska göra mat samtidigt. Då är det skönt att ha ett tält att dra sig undan till. Vad man inser i dessa möten är att alla betvingar Kungsleden på sitt eget sätt. Träffade en snubbe från Växjö som gick 25-30 km per dag och tyckte att han inte direkt stressade. Själv försökte jag ju maxa 15-16/dag med samma inställning... Någon annan gick helt utan tält, även där stugor var obefintliga och anpassade dagsetapperna efter det, någon annan följde samma bok som jag mer eller mindre slaviskt men sov alltid i tält, oavsett väder. Var och en på sitt eget sätt som sagt och inget är mer rätt än något annat, även det en skönt befriande känsla när den sjönk in. Varför reta sig på andra när man kan njuta själv?



Att gå ensam var egentligen inga problem alltså. Det hade väl varit om man längtat efter total ensamhet som man kanske blivit lite besviken men för mig var det att göra det hela utan beroende av någon annan som var grejen. Nu kan man ju argumentera att utan stöttning hemifrån, hjälp med depåer och annan service på vägen hade det inte gått och det är jag den förste att medge, men ni förstår vad jag menar, eller hur? Jag kunde ta rast när jag ville, slå läger när det passade och äta vad jag önskade. Ibland var det trevligt med samtal på kvällen eller vid lunch, andra dagar var det just stillheten med det egna sällskapet vid den spegelblanka sjön på kvällen som gjorde hela resan värd. Vissa tillfällen fick man kämpa för att få den där ensamheten, som när jag efter båtöverfarten från Aktse hamnade ihop med Daniella från Tyskland som verkade söka just sällskap och ville prata och berätta (mest om sig själv) hela tiden. Trevligt en stund, men inte varför jag var där. Jag säger att jag trivs med mitt eget sällskap och det har inte förändrats efter det här. Mycket tankar har flugit genom skallen och den har fått jobba med mycket. Till en början var det mycket planerande av kommande etapper, kalkyler om snitthastigheter och kilometer men när det väl släppte kom allt möjligt upp till ytan, en del mer känslosamt än annat. Vissa stycken gick allt på autopilot och jag kan i efterhand inte säga vad jag tänkte på. Vad som dock var väldigt skönt var den fullständiga friheten att tänka på något och behandla det i känslor och tankar så länge som det behövdes utan avbrott. Inga mail som pockade på ens uppmärksamhet, ingen Twitter att kolla, inga yttre problem att lösa. Behövde jag älta en sak en hel förmiddag så var det bara att köra på. Jag hade telefonen med mig, men den var avstängd i stort sett hela tilden. Jag slog på den på min födelsedag samt någon dag mot slutet då jag kunde och behövde planera hotell och hemresa. I övrigt fanns den bara med som en liten extra försäkring. Jag såg många som så fort de stannade vid en stuga kollade om det fanns täckning. Det kunde vara bara för att kolla vädret, men jag ville inte ens det. Vid ett tillfälle var det någon som satt och läste rubriker högt från text-tv och jag hade god lust att be honom hålla käft, jag ville inte veta. Jag var vi det laget så inne i vandringen, resan hade blivit en del av mig och jag av de och jag ville ha den känslan så lite förorenad som möjligt. Jag undvek möjlighet att köpa godis och öl i stugorna, hade aldrig ens en tanke att hoppa på "Trerätters med vinpaket" på fjällstationerna och när jag halvvägs fick chansen att duscha för första gången kändes det lite onödigt... (jag gjorde det dock ändå, ni kan vara lugna) Kort sagt, jag kom in i den sinnesstämning jag var ute efter och jag lärde mig snart att parera de stickspår från den som dök upp då och då.



Jag tältade mest. Fem nätter bodde jag i stuga, hade förbetalt dessa nätter och valde dem när väder så påbjöd eller om jag kände att jag behövde an natt på madrass på grund av kommande eller avklarad extra hård etapp. Ett par nätter i rast/vindskydd och två-tre stycken i vandrarhem. Det gick förvånansvärt fort att komma in i rutinerna med att resa/fälla tält, packa sovsäck & liggunderlag, koka gröt på morgonen och lägga allt på rätt plats i ryggsäcken. Kanske har lite att göra med den struktur- och vanemänniska jag är, men lite tror jag också det handlar om att man har en sorts överlevnadsinstinkt som tillsammans med anpassningsförmågan helt enkelt gör att ens vardag snabbt går från villa och fredagsmys till Hilleberg Akto och frystorkat utan att det känns konstigt.



Den sista dagen blev magisk. Lite moln på morgonen som inom kort skingrade sig och jag kunde gå de sista 11 km från Viterskalstugan till Hemavan i strålande sol, utan jacka och med uppkavlade skjortärmar. Fjällsidorna brann i höstfärger, det var relativt lättvandrat och jag kunde koncentrera mig på att njuta så mycket jag kunde dessa sista steg. Jag stannade och drack ur bäckarna så ofta jag kunde, såg bakom mig hur landskapet förändrades, skådade snöbeklädda berg på gränsen till Norge och försökte begripa vilken tur jag hade. När jag klev över ett krön och fick syn på Hemavans skidliftar och därmed insåg att jag nu bara var några ynka kilometer från målet kom alla känslor ikapp mig och det brast. Jag kan inte förklara varför men helt plötsligt gick den store (även om han gått ner 15 kg under tiden) skäggige karln och storgrät på fjället. Den överväldigande känslan av att vara färdig, att ha klarat av detta, att ha gjort det på egna villkor. Att haft den stora lyckan och förmånen att ha folk runt omkring mig som stöttat mig och som trott på mig och som, inte minst, låtit mig göra det. Det blev för mycket och det rann bokstavligen över. Jag kan känna precis hur det kändes nu när jag skriver detta. Fantastiskt.






Så, det blev precis om jag önskat, hoppats och förväntat mig. Jag har massor med historier att berätta om människor jag mött, björnbajs jag sett, fiskar som hoppat över fötterna på mig, renar som nästan krockat med mig, roddfärder som stärkt egot, franska bergsgetter, Slivovitz till frukost och en födelsedag olik någon annan. Men det får bli i andra inlägg, jag hoppas ni vill höra mer!

Puss på er!

//Jochen

PS. På denna länk finns en första film på YouTube som avhandlar Abisko - Kvikkjokk. Hastigt ihopslängd och utan massor av förklarande texter, men den ger en ok bild av de första åtta dagarna. Kommer nog uppdatera den framöver, framför allt kommer den kompletteras med fler filmer om resten av vandringen, så prenumerera gärna!

01 oktober 2016

London igen - Gilmour igen

Japp, jag är i London igen. Ensam den här gången men lika uppspelt för det. Ikväll är det nämligen konsert igen, i Royal Albert Hall igen och med David Gilmour igen. Jag såg honom två gånger här förra året tillsammans med Lotti och i somras i Pompeii med min bror Helmut så ikväll blir fjärde gången. Sjätte om man räknar de två gånger jag sett honom med Pink Floyd... Roger Waters såg jag fem gånger under hans The Wall-turné så jag antar att man kan säga att det är hyfsat jämt skägg.

Kvällens konsert är en del av samma turné som förra året och är faktiskt den sista efter att han kuskat jorden runt det senaste året. Han är ingen ungdom längre, det kan vara sista stora livekonsert han gör. Han avslutar med fem spelningar här i London och jag skulle ljuga om jag inte hoppades på någon överraskning eller gästartist ikväll.

Så varför är inte Lotti med denna gång då? Varför åker jag ensam? Faktum är att jag köpte två biljetter, men sen kom vi på att konserten är dagen före vår dotters bröllop och hon var inte riktigt sugen på att chansa när det gäller tider, flyg med mera. Hon skulle dessutom styla sig och fixa på morgonen bröllopsdagen så det var egentligen aldrig ett alternativ. Själv är jag ju lite mer fanatisk och wild and crazy... Men det ska erkännas, dottern fick veto innan jag bestämde mig och hon gav ok förutsatt att jag ställde in vid minsta lilla chans till strejk, terrorhot, galna kosjuka eller annat. Låt oss hoppas att inget sådant dyker upp under kvällen. Konserterna är så populära så det var inga problem att få pengarna tillbaka för en av vilket inte brukar vara speciellt populärt.

Så nu är jag här, sitter på en pub där andra fans har sagt att de ska samlas men jag är lite tidig. Risken finns att jag missar dem då jag om en stund har för avsikt att byta pub för att träffa den amerikanske radio-dj som driver en fenomenal podcast om Pink Floyd och som jag träffade redan förra året. En trevlig herre som ska ha allt beröm han kan få för det jobb han lägger ner.

Efter konserten blir det taxi till hotellet som ligger vid flygplatsen för minimal risk.Att förboka taxi här har visat sig vara komplicerat så jag har bestämt mig för att chansa lite på att det finns gott om bilar ute efter konserten. Jag har fått råd åt båda håll men jag litar på min tur. I värsta fall får det väl bli lokaltrafik.

Så. Dags att beställa ännu en pint...

04 september 2016

Kungsleden 2016: 50 år

På en och samma dag 
- har det gått tre veckor och femtio år 

På en och samma dag 
- är jag ett bara år äldre men flera livserfarenheter rikare 

På en och samma dag
- är jag både i mitten och i början av slutet 

13 augusti 2016

Kungsleden 2016: Packlista

Har fått frågan om att lista vad jag packar för min vandring på Kungsleden. Här följer en lista, inte minutiöst detaljerad, men för att få ett hum om vad jag har med mig i alla fall.

Jag packar i en Lundhags V8 75+10. Den lilla 10literssäcken (som sitter fast på utsidan av V8) kommer få agera dagrygga vid eventuella utflykter, men också handbagage på flyget upp.

Tioliterssäcken:
  • 4 kartor och kartfodral (265g)
  • Resepapper, kort och kontanter (125g)
  • Litet trebens gorillastativ till videokamera (55g)
  • Extra batterier (2x videokamera, 8x AAA t SPOT + laddare & två extra spännen till ryggsäck) (220g)
  • 2x Extra minneskort, adapter/laddkablar telefon, videokamera & klocka (125g)
  • Dagbok & blyertspenna (375g)


Huvudfack:
  • "Skyddspåse": Myggmedel, skovax, solskydd, extra remmar (620g)
  • DrySack 5 liter: "Frukostmat": Havregryn, kaffe, blåbärssoppa, energibakor (& lite whisky) (1,2kg)
  • Medicinväska: Värktabletter, compeed, förband, voltaren, nässpray, pincett (415g)
  • Tält (Hilleberg Akto) (1,7kg)
  • DrySack 3 liter: Ullstrumpor och tre par Icebreaker kalsonger (715g)
  • Toarulle (100g)
  • DrySack 13 liter: Zip-off-byxor, långärmad skjorta, 2 Icebreaker T-shirt, handduk (1,4kg)
  • Frystorkad mat & varma koppen så jag klarar mig till Saltoluokta (1,9kg)
  • Vätskeblåsa 1,5 liter, tom (120g)
Sidofack 1:
  • Fjällräven regnställ (730g)
  • Sealskinz handskar (125g)
Sidofack 2:
  • Klättermusen dunväst (425g)
  • Fjällräven mygghatt (110g)
  • Merinobuff & Swix-mössa (85g)


Bottenfack:
  • Necessaire: Tandvård, vaselin & bladtvål (190g)
  • Vattentät Schnozzelbak (70g) innehållande:
  • Exped Liggunderlag (490g)
  • Marmont Plasma 15L dunsovsäck i Haglöfs kompressionspåse (1,1kg)
  • Marmont kudde (80g)
  • Underställ (350g)
Övre Topplock:
  • Verktygslåda (475g)
  • Extra glasögon (70g)
Undre Topplock:
  • Kök (530g)
  • Soppåse (30g)
  • Spork (10g)
  • Tändstål, tändare, stormtändstickor (225g)
  • Treben till gas (20g)
Utanpå säcken:
  • Sandaler (750g)
  • Solcellsladdare (140g)
  • SPOT Gen3 (140g)
  • Kåsa (60g)
  • Kamerahållare (115g)
  • Kniv (160g)
  • Kikare (200g)
"På kroppen":
  • Fjällräven vandringsbyxa, kortärmad skjorta, ullstrumpa & merinokalsong (1kg)
  • Bälte (120g)
  • Kompass (55g)
  • Kamera (200g)
  • Videokamera (100g)
  • Bok, Grundsten Kungsleden (300g)
  • Bok, Fjällfåglar (55g)
  • Bok, Fjällflora (170g)
  • Jägarsnus (90g)
  • Stavar (380g)
  • Kängor (1,8kg)
  • Tilley hatt (170g)
Detta ger en ryggsäck som kommer ligga på lite drygt 20 kg. Jag får köpa lite grejer i Abisko (gas bla eftersom man inte får ta det på flyget) så jag får en slutvägning innan jag går. Det är tungt, men jag ska ju långt...



Jag skickar fyra depåer:

Saltoluokta: Mat, lite energikakor, påfyllning whisky
Kvikkjokk: Mat, energikakor, nya kalsonger & strumpor samt ett returkuvert så jag kan skicka hem sånt jag märkt att jag inte behöver.
Jäckvik: Mat och lite mer whisky
Ammarnäs: Sista maten, mer ombyteskläder, footprint till tältet, en ren skjorta att ha till hemfärden, en bok till hemresan, lite hygienartiklar för omgivningens skull, returpaket 2 kg för hemskick av onödigt.

    Kungsleden 2016: Några sista tankar

    På måndag smäller det. Då kliver jag ut i vildmarken. Jag är förberedd, så förberedd jag kan vara. Utrustningen är på plats, färdvägen utstakat, depåerna packade och resepapper utskrivna. Jag frustar i startfållan och kan inte komma iväg snabbt nog.

    Vad kommer denna vandring föra med sig? Vad kommer den göra med mig? Kommer den bli någorlunda vad jag föreställer mig eller kommer hela tillvaron att trilla över ända? Jag är som sagt förberedd för allt. Eller, ja, nästan allt. Vad jag inte är förberedd på är hur jag kommer hantera det hela och reagera mentalt. Ja, jag har vandrat långt förut, men inte så här långt och definitivt inte ensam. Hur blir det efter tre dagar söder om Kvikkjokk utan att ha sett en levande själ? Hur klarar jag sex dagars ihållande regn från alla håll kombinerat med starka vindar? Bryts jag ner av frost på tältet, dimma som ger noll och ingen sikt och snöfall över Tjäktjapasset? Vem finner jag i den här grinige gubben när vidderna öppnar sig, solen skiner, himlen är blå och en fjällräv står spänd vid jokken? Kan jag hålla mig när de nyfikna renarna vill äta frukost ihop med mig eller när Kungsörnens skri ekar mellan klippväggarna i Rapadalen? Vad vaknar i mig om en hökuggla spanar in mig från en sten på andra sidan ljungheden? Det kan hända så mycket och det kommer bli så bra.

    Jag har packat om några gånger och ökat antalet depåer att skicka för att få ner vikten lite. Just nu ligger säcken på precis under 20 kg och det känns mentalt viktigt att inte överstiga det även om jag är rätt säker på att jag skulle orka det och klara av det. Jag har tränat och förberett mig även för det. Depåerna innehåller mat, snacks, kläder och lite mediciner och skickas till Saltoluokta, Kvikkjokk, Jäckvik och Ammarnäs. Bussgods rekommenderas men går inte blixtsnabbt så den första depån kommer jag skicka iväg innan jag flyger upp till Kiruna. Ryggsäcken checkas in och lite av de ömtåliga bitarna tar jag som handbagage. Kommer säcken klara resan? Det gick bra till Spanien, så...

    Det är lördag och jag har gått igenom packningen en gång till. Packat ur en gång till och tillbaka. Plockat bort ytterligare lite. (vem behöver tvål & deo?) Vägt allt. Kollat. En gång till. Jag är förberedd, jag vet det. Jag har koll, jag är övertygad. Ändå. Den ambivalenta känslan av att ha örnkoll på något samtidigt som det omgärdas av en känsla av overklighet. Ska jag verkligen göra detta nu? Jag har planerat i två år och i morgon åker jag, är det verkligen sant? Jag har pengar att betala färjkarlen med, på alla båtöverfarter, men fungerar det som jag tänkt mig? Hur många kilometer in i äventyret behöver jag för att sluta tänka framåt till nästa stopp, nästa båt, nästa stuga, nästa tältplats? När kommer jag börja ta dagen som den kommer, leva i fjällnuet? Det är ju det jag tänkt mig. Kommer det gå vägen?

    Jag går omkring här hemma nu och kollar in allt, bockar av uppgift efter uppgift på Wunderlist. Listan har blivit kortare men Kungsleden är fortfarande 43 mil och om sisådär 30 dagar ligger den bakom mig samtidigt som den kommer vara en intrikat del av mig för all tid framåt. Det, åtminstone, är jag helt säker på.

    02 augusti 2016

    Kungsleden 2016: Hej då!

    Först och främst: Stort tack för alla lyckönskningar jag fått de senaste dagarna, i alla former. De såväl värmer som behövs nu när det är på allvar. Väl medveten om att det jag gör är både lite extremt och kanske tokigt och att det är väldigt lätt att ta till begrepp som 50-årskris finner jag stöd och bärkraft i era genuina hälsningar. Mest stöd givetvis från Lotti, som utan att blinka låter mig göra detta och förstår vad det betyder för mig. Jag älskar dig så mycket.

    Jag skriver detta inlägg i förväg, gör det redo för att bara kompletteras med en bild vid porten till Kungsleden i Abisko så jag kan ladda upp, stänga av mobil och ge mig av.

    Jag har 43 mil framför mig. Trampandes, skuttandes, vadandes, stånkandes och, förhoppningsvis, leendes. Telefonen kommer förbli avstängd tills jag nått målet i Hemavan, det kommer vara jag, mitt tält och alltet.

    Vid det här laget har jag berättat allt jag kunnat, somliga av er är säkert trötta på det redan, andra lika spända inför det här som jag. Men för säkerhets skull, här är en sista sammanställning:

    • Jag startar i Abisko och går söderut, hela Kungsleden, cirka 43 mil till målet i Hemavan.
    • Jag har skapat en Google-karta som i grova drag visar de tänkta dagsetapperna med kort beskrivning per etapp. Ni hittar den kartan genom att klicka här, men betänk att väder, ork, björn och andra infall kan påverka utfallet kring hur de faktiska etapperna blir.
    • Jag har en GPS-sändare som under vandringsdagar positionerar mig var tionde minut. Informationen samlas på en karta som ni når genom att klicka här. Positioneringen är dock bara kvar i sju dagar, så kolla minst en gång i veckan för att inte missa något.
    • Med hjälp av denna sändare kommer jag varje morgon och kväll skicka ett meddelande till valda e-postadresser och till mitt twitterflöde som meddelar att jag antingen ger mig av för dagen eller har kommit fram och slagit upp läger. Jag kommer också skicka ett meddelande på samma sätt de dagar jag tar en vilodag, så ni inte tittar på kartan och blir rädda om jag inte rör mig en meter.
    • Jag kommer mestadels bo i tält, stuga kommer nyttjas enbart vid dåligt väder eller om jag av annan anledning behöver en natt inomhus.
    • Jag försöker uppmana er och andra att samla ihop lite pengar till Cancerfonden som en symbol för denna vandring. Jag har ett mål på 1 000:-/mil jag går men varje krona är välkommen. Insamlingen finns på denna länk och jag är lika tacksam för bidrag som för hjälp att sprida den och berättelsen om att jag gör detta.
    • Bloggande med mera kommer inte ske under vandringen men jag har för avsikt att filma och fotografera och att var kväll med papper och penna skriva ner dagens händelser, känslor och upplevelser. I vilken form det sedan publiceras återstår att se, ni får helt enkelt ha tålamod och vänta till oktober någon gång för att få hela berättelsen.

    Nå.

    Pirret i magen, rycket i benen, näsan i vädret och solen i ansiktet. Nu går jag. Vi hörs igen i mitten av september.

    Puss & Kram.

    Jochen

    01 augusti 2016

    Kungsleden 2016: This is the picture


    Kära vänner.

    Om en dryg vecka bär det nu av på det äventyr som tog sin början i min hjärna för drygt två år sedan. I förberedelserna inför vandringsresan till Cinque Terre 2014 föll mina ögon på en artikel om Kungsleden och jag visste direkt att detta var vad jag ville göra när jag fyllde 50. Sedan dess har det varit ett planerande och testande som säkert retat gallfeber på många i min omgivning men nu är det som sagt närmare än någonsin, nu ger jag mig snart av.

    Detta mail är tänkt att ge dem som så önskar dels lite information och hållpunkter för den här resan, dels möjligheter att följa min framfart och hålla koll på mig där jag vältrar mig i hjortron och renskav. Det är också en säkerhetsfråga, att dela med sig av planerna så att flera känner till dem om något mot förmodan skulle hända. Så häng med, det kan bli ett långt och faktaspäckat mail, men också ett ni kan ha att gå tillbaka till under dessa kommande veckor.

    Sammanfattningsvis:
    • Den 14/8 klockan 07:50 flyger jag från Landvetter till Kiruna där jag tar Länsbuss 93 vidare till Abisko.
    • Efter en natt på Turiststationen äter jag en stadig frukost den 15/8 och ger mig sedan av ut på Kungsleden. (Jag stänger av mobiltelefonen och slår inte på den igen förrän jag är framme så det blir inget Instagram eller bloggande förrän jag kommit hem igen)
    • Jag kommer vandra cirka 43 mil söderut och gå i mål i Hemavan runt den 15/9.
    • De planerade dagsetapperna varierar i längd mellan 8 och 22 kilometer men hur långa de faktiskt blir kommer avgöras av ork och väder.
    • Vandringsdagar kommer varvas med vilodagar som är grovt planerade men som tas när de behövs och när det passar.
    • Två "toppturer" finns i planerna:
      • Skierfe (klicka här för en 3D-bild på Google Maps) någonstans runt 24-25/8
      • Före sista etappen in till Hemavan har jag också för avsikt att bestiga Norra Sytertoppen (1 768 möh och Västerbottens högsta punkt) om väder tillåter.
    • Hemfärden från Hemavan är inte bokad ännu av naturliga skäl, det återstår att se om det blir buss, flyg, tåg eller en kombination av dessa.

    På denna länk finns en Google-karta (samma som syns till höger här på sidan) där jag har ritat in de planerade etapperna, satt preliminära datum samt beskrivit dem lite lätt (klicka på själva sträckan direkt på kartan eller i listan till vänster så dyker texten upp). Denna uppdateras inte under tiden jag vandrar, men ger en snabb överblick över ungefär var jag planerar att befinna mig på ett givet datum.

    GPS-position och nödsändare:
    Jag har skaffat mig en liten GPS-manick som i huvudsak kommer användas till tre saker:
    1. Var tionde minut kommunicerar den med GPS-satelliter och markerar på denna karta (http://bit.ly/22Hb6aF) var jag är någonstans. Dessa markeringar ligger sedan kvar i en vecka.
    2. När jag startar på morgonen respektive kommit fram till mitt mål för dagen skickar jag ett fördefinierat meddelande från den som en sort "check-in". Detta meddelande sänds ut på Twitter tillsammans med en länk till karta som visar min position. OBS! Samma meddelande går att skicka som e-post också, inklusive länk. Hör av er senast 12/8 till mig om ni vill ha dessa mail så sätter jag upp er adress på listan.
    3. På samma sätt kommer jag, när jag tar en vilodag, skicka ut ett meddelande så att man inte blir orolig om ingen rörelse syns på kartan i punkt 1 ovan. Vill ni ha dessa mail, låt mig veta senast 12/8.

    Det kan kanske också vara skönt att veta att manicken har en nödknapp som är kopplad till en larmcentral. Skulle något allvarligt hända trycker jag på den så får berörd central anropet ihop med min position och kan komma och hjälpa mig. (Läs mer här om intresse finns: http://www.findmespot.com/en/index.php?cid=104)

    Jag tror att det var allt. Samlar ihop länkar här nedan. Undrar ni något är det bara att fråga. Sprid länkar och information till dem ni tror kan vara intresserade!

    Vi ses i september!

    //Jochen



    Länkar:
    Min Google-karta: https://t.co/Ps57UFkivC
    Min positioneringskarta: http://bit.ly/22Hb6aF
    Mina tidigare blogginlägg om äventyret (nyaste först): http://nithrintaag.blogspot.se/search/label/Kungsleden%202016
    Min insamling på Cancerfonden (Sprid gärna information om denna till vänner & bekanta): https://www.cancerfonden.se/insamlingar/kungsleden-2016

    25 juli 2016

    Limone sul Garda 2016 (Hemfärd): Dag 8 & 9 - 190 mil ifrån italiensk frukost

    Det hade varit väldigt lätt att avsluta bloggandet från vår Italienvecka med ett inlägg om svenskens fullständiga oförmåga att köra bil på motorväg, något som blir smärtsamt uppenbart efter cirka 300 mil på dylika vägar i Europa där förståelsen för samspelet trafikanter emellan är en helt annan. Att ondgöra mig över alla #resandeidioter som inte förstår att på motorvägen är backspegel, blinkers och gaspedal dina viktigaste redskap, att uppsikt är A&O och att bristen på respekt för dem du delar asfalten med är en ren livsfara. Man byter inte fil åt vänster om man ser att någon kommer med högre hastighet bakifrån förrän denna har passerat. Om man av någon anledning ändå väljer att göra det så gasar man så att den som kommer ikapp dig inte behöver bromsa eller komma ur rytm. Detta fungerar i princip klanderfritt på Autobahn och Autostradorna, i någon sorts tyst samförstånd, men så fort man kommer över Öresundsbron blir det pinsamt tydligt hur kassa ni andra är på att köra så i Sverige. Ingen koll, ingen hänsyn, inget flyt. Jag är övertygad om att alla någon gång svurit över lastbilar som kör om varandra och som gör det med en hastighetsskillnad bilarna emellan som är minimal. Men det verkar tydligen OK att göra det om man är personbil? Då behöver man inte gasa eller vänta tills bakomvarande kört om? Jag vet att jag tidigare gnällt över alla ni som inte kör med farthållare och därmed pendlar i hastighet under körning, men frågan är om jag inte föredrar det framför er som nu börjat använda denna utrustning och därmed tror att det är förbjudet att använda gasen eller att för den delen stänga av den innan man är 400 meter före motorvägsavfarten och självfallet måste börja sänka hastigheten ute på motorvägen istället för att nyttja den därtill avsedda avfarten till detsamma. Resultatet blir då en kolonn som ligger och fisåker i vänsterfil i 95 km/h med en tom högerfil sånär som på ett husvagnsekipage som ligger i 92. Bara för att någon latröv längst fram dels inte vågar trycka ner gaspedalen för att snabba på omkörningen, dels tycker att hen kan ligga kvar i vänsterfilen eftersom det ligger ett annat ekipage 900 meter längre fram som man ändå kommer behöva köra om så småningom. Som sagt, det hade varit lätt, det saknas inte direkt material.


    Istället berättar jag hellre om vår sista morgon i Italien, när vi vaknade i vårt gamla luftiga rum med känslan av den fantastiska gårdagskvällen fortfarande i kroppen. Vi hade några mil att avverka idag, cirka tio timmars körning, till ett litet hotell utanför Hannover (nämn tre...) och med en frukost som skulle serveras från 8:00 hoppades vi att kunna komma iväg senast 09:00. Vårt rum var precis utanför där frukosten skulle intas så vi väntade på att det skulle börja slamras med porslin och annat så att vi visste att v kunde gå upp. Klockan smög sig dock närmare timman utan att något hände. Hon passerade klockslaget med både fem och femton minuter och jag började fundera på om jag hört fel, han kanske hade sagt 8:30? Men då hade hon väl börjat ställa fram nu? Tiden gick och nu var hon nästan 9:00 och något måste vara fel. Jag lurade på att skicka ett sms, men värden kanske var ledig, jag tvekade. Lotti gick ut till bilen för att kanske väcka gårdvaren och få en reaktion men utan resultat. Till slut bestämde vi oss för att helt enkelt knacka på hos husmor och då dök vår värd upp. det visade sig att han och hans fru varit barnlediga dagen innan och gått på operan och nu försovit sig... Han bad så hemskt mycket om ursäkt och bad oss komma ner igenom några minuter så skulle han ta med oss till ett externt ställe och fixa frukost åt oss. Sagt och gjort, vi packade ihop oss och gick ner. Vi meddelade paret i det andra rummet och trots att deras förståelse för något annat språk än det egna tydligen var begränsad var det väldigt tydligt att i alla fall kvinnan i paret (tänk snipig, grinig italiensk donna modell Sophia Loren) INTE tyckte om detta...

    Mattias, vår värd, kom och plockade upp oss som utlovat och tog oss till ett litet italienskt café 75 meter från porten till hans B&B, ungefär lika stort som ett normalt svenskt kontor. det var tydligt att han kände innehavaren, han beställde lite toast, juice och ett par espresso till oss. Folk kom och gick, tog en stående kaffe, en croissant, läste Gazetta della Sport medan de väntade, pratade om dit & datt och ciao, ciao, så gick dem och fortsatte sin dag. En helt vanlig italiensk lördag morgon helt enkelt, livet i Verona. Vi satt och mös över denna lilla extra godsak vi fått till oss, om än inte direkt enligt våra planer. Visst log de säkert åt oss och viskade lite över de bleka turisterna, men det bjöd vi på. Inte fan hade vi gått in på ett sådant här ställe självmant! Våra B&B-kompisar var dock inte lika imponerade. De ställde sig vid disken och tog var sin Caffe au Lait och sa väldigt lite. Åt inget. Så fort hon tömt sin kopp gick damen i paret ut ur etablissemanget och ställde sig demonstrativt på trottoaren och väntade. Hennes man svansade snabbt efter och Mattias sa lite urskuldande att han nog fick följa efter dem och göra upp räkningen... Han kom strax tillbaka, vi hade fått vårt kaffe och var strax färdiga. Mattias drog av 10% på räkningen för misstaget med frukosten, vi tackade för oss och åkte nöjda därifrån, lite rikare i upplevelser. Jag undrar hur stämningen var i den italienska bil som lämnade parkeringen strax före oss?

    Reklamationshantering är så viktigt. Alla kan göra misstag, fel uppstår och saker går inte som planerat. Det är tråkigt och jobbigt för alla inblandade parter men det allra mesta kan räddas upp av en korrekt hantering av ärendet. Låt kunden veta att du tar på dig ansvaret, att du är väl medveten om att du gjort fel men samtidigt att du är helt fokuserad på att lösa problemet med minsta möjliga skadeverkan. Ingenting är omöjligt, allt inom fysikens lagar ska ordnas. Lägg därtill en liten symbolisk kompensation på toppen och chansen är stor att din kund lämnar dig med känslan av att du är en pålitlig och seriös leverantör, även om du faktiskt strax innan hade gjort bort dig. Detta beteende är vardag för mig och vår B&B-värd hade också förstått detta. Och ni vet ju hur det är själva, det får gå bra långt om en välvillig leverantör faktiskt inte kan reparera den skada de orsakat. Visst, det finns exempel på värdelösa hanteringar också (läs DHL, Posten, Schenker) där man bara slår ut med armarna och förnekar såväl inblandning och ansvar som vilja eller möjlighet att hjälpa till. Och hur pigga är man på att anlita en sådan leverantör igen? Hade vi inte fått någon frukost hade vår recension på Tripadvisor troligen blivit ganska giftig. Nu har vi egentligen inget att klaga på, eller hur? Är man å andra sidan en morgongrinig italienska hjälper nog ingen reklamationshantering i världen. Kanske jobbar hon på DHL?

    Klockan 21:40, 20 minuter innan köket stängde, efter köer i Italien, bilbrand i Tyskland och kissepaus i Österrike var vi framme på hotellet. En ganska stor anläggning med flera byggnader och festligheter pågående i flera av dem. Vid ett ärende till bilen före läggdags hördes Auld Lang Syne (på tyska) från ena hållet där gamlingar idkade styrdans och Single Ladies och "Whoo-hooo" från andra korsvirkeshuset. Vi parkerade vid en bronshäst och vaknade något förvånade till gnäggande morgonen därefter. Vi avstod frestelsen att köra genom Danmark och tog färjan även denna gång och landade hemma i Lilla Edet till den hemmavarande sonens jubel vid 17:30, semestern var slut för denna gång.


    När jag satte mig i soffan efter uppackning och postkoll kände jag hur trött jag var. Ja det hade varit många timmar och många mil i bilen, tid man hade kunnat använda på stranden, på ett museum eller på restauranger istället. Vi fördrev tiden med podradio och ljudböcker, vi hade det väldigt trevligt och bilen var en fröjd att köra, inte en enda gång kände jag mig trött eller stel där jag satt. Känslan av att resa blir vid bilande påtaglig, landskapet förändras, du passerar gränser, vägskyltarna blir annorlunda, tilltalet på bensinstationerna ett annat. Det kan medges att det blir tight för bara en veckas frånvaro, egentligen borde man kanske ta en vecka på sig att åka hem och tillbaka, med fler stopp, både för övernattning och för att besöka intressanta platser. Vem vet, så kanske det blir ett annat år. Just nu fokuserar jag på att växla om och om några veckor transportera mig själv längre tid, färre mil och helt för egen maskin.



    23 juli 2016

    Limone sul Garda 2016 (Verona): Dag 7 - Kärlek och ryslig död

    Jag är tämligen säker på att det var 1996 jag var i Verona förra gången. Enda gången hittills. Då var jag där med ett branschnätverk för att umgås, knyta kontakter och gå på studiebesök. Resan var trevlig på många sätt och kontakterna har jag definitivt haft nytta av då de är grunden till det jobb jag har idag. Jag minns hur vi satt där, på Piazza Brà, och läppjade på en kall öl i den italienska höstvärmen med den stora antika amfiteatern som fond mitt på torget. Den gigantiska arenan, egentligen bara överträffad av Colosseum och teatern i Capua när det gäller storlek byggdes cirka år 30 eKr och är en av få sådana som är fortsatt komplett i sin struktur och framförallt fortfarande används. Redan då hörde jag om att det anordnades operaföreställningar i arenan och även om jag då vad jag vet aldrig sett en hel opera, som mest någon filmatisering av Macbeth på tv, insåg jag att det torde vara en häftig upplevelse där historia och kultur kunde mötas på ett unikt sätt.

    Resesällskapet var nu inte direkt hyperintresserat av dylika utflykter så jag fick aldrig se insidan av arenan då, men väl dito av diverse nattklubbar och det var väl så trevligt. Det var lire som gällde på den tiden, gin och tonic serverades i blomvasar på något ställe, på ett annat köpte man drinkar på hålkort och betalade vid utgång. Nästan lika farligt som att skriva upp allt i hotellbaren på rummet... Jag fick helt enkelt nöja mig med en mental notering av staden och eventet.

    På morgonen denna dag lämnade vi Limone och styrde söderut just mot Verona. Chansen hade kommit att återbesöka Romeo och Julia stad och nu tillsammans med min egen kärlek. Vi tråcklade oss in i staden och kom egentligen för tidigt till vårt bed & breakfast men rummet var färdigt så vi kunde köra in bilen i den lilla handelsporten och göra oss hemmastadda. Det finns två rum och de är inhysta i ett hus från 1500-talet. Det är högt till tak och breda golvplankor på golvet knarrar klagande högljutt när vi spatserar över dem. Ett av rummen innehåller gamla samtida fresker på väggarna vilket ger ännu mer atmosfär av historiken i byggnaden, men vi fick det andra rummet. Inga målningar och fönster ut mot gatan men luftkonditionering.... Något värt mycket i en stenbyggd stad mitt i landet i den trettiogradiga sommaren, tro mig. Värden berättade att han inte av byggnadsnämnden tillsätts sätta in luftkonditionering i det andra rummet just på grund av dess byggnadsminnesvärde. Att det ändå ges möjlighet till modernt boende med så anrika anor är häftigt. Vi bjöds på kaffe och vatten och gav oss sedan ut på stan.




    När det gäller att se stan skulle jag nog rekommendera oktober före juli. Temperaturen är en sak, mängden turister en annan. Jösses vad mycket folk. De flesta vallfärdar mot Julias hus och hennes balkong och så även vi. Lotti ville givetvis se den och jag var nyfiken på om det var som jag mindes. Bortsett från mängden folk var det det, men jag kan inte minnas de souvenirbutiker som nu kantade innergården eller det gräsliga "kärleksklotter" på väggarna som nu förstörde den fina ingången till densamma. Vi tog de obligatoriska bilderna, strosade vidare med glass i näven i staden och såg andra torg, staty av Dante, Romeos port (även om det är långt ifrån säkert att han bodde där, man vet dock att hans familj ägde huset) och vi lyckades även hitta det hotell jag bodde på förra gången jag var här samt en restaurang vi åt på då, 12 Apostli. Vi tittade på menyn och konstaterade snabbt att det fick bli en annan gång.



    Lunch intogs åter på Piazza Brà som nu var översållad av överdimensionerade riddare, falska stenbumlingar, kinesiska lejon och egyptiska sfinkser. Helt enkelt rekvisita för de olika föreställningar som ingick i årets operafestival. Det är en anrik festival och i år var den 94:e i ordningen med föreställningar av Aida, Carmen, Turandot och kvällens opera, La Traviata. Det är en sorglig historia om omöjlig kärlek och lungsjukdom. Violetta är döende men vill leva livet med den unge Alfredo. Komplikationer tillstöter och de skiljs åt. Först mot slutet återförenas de unga tu och även om inte båda dör är likheterna med Shakespeares drama i vår stad många. Japp, 20 år efter mitt förra besök skulle det bli av och vi hade köpt onumrerade biljetter till stenbänkarna. I god tid före föreställningen skulle börja gick vi in för att få bra platser och planterade våra moderna rumpor på samma rader där det för 2000 år sedan satt Venetiska diton, uppemot 30 000 stycken fick plats, för att då beskåda gladiatorspel och spektakel med vilda djur. Nu tar de in max 15 000 och det var inte fullsatt men känslan av att sitta där och njuta av skön musik med historien runt omkring och en akustik som var väldigt bra slog det mesta. När Violetta drar sin sista suck i tredje akten är det dramatiskt och sorgligt och värmen till trots, både den i luften och den från de solvärmda bänkraderna, var det omöjligt att inte rysa i hela kroppen. 




    När vi gick mot vårt rum efter midnatt bland de vackra fasaderna och över de marmorbeklädda broarna kunde jag konstatera att kvällen hade varit väl värd 20 år av väntan.